Irrfärder i mörker och ljus

Johanna Holmström: Camera obscura, Söderströms 2009

Johanna Holmström (f. 1981) har nyss med sin senaste bok, novellsamlingen Camera Obscura (2009) tilldelats svenska Yle:s litteraturpris för i år. I prismotiveringen sägs det att Camera Obscura är en ”samling välskrivna noveller med en stark, gåtfull och fascinerande stämning”.

Och gåtfullhet med inslag av kuslighet och surrealism är det sannerligen fråga om i volymens sju noveller som samtliga på olika sätt hänger ihop via den första novellens (”Studentskan”) ekofundamentalistiska händelser och personrelationer.

I ”Studentskan” är det nämligen novellens egentliga huvudperson, Ida Rosenblad som begår självmord för att spara på ekosystemet medan de två övriga personerna, Idas kompisar Sebbe och Anna, den senare också hon psykiskt instabil, går vidare mot nya, grymma öden i de följande novellerna.

Unga utan fotfäste

Ytterst handlar det här om etiskt, ideologiskt borttappade unga människor som inte får fotfäste i det entropiska, värdetomma och konsumistiskt inriktade samhället, och hur dessa ungdomar söker sig till extrema handlingar för att på något sätt synliggöra sig själva och det de trots allt tror på och syftar till – att rädda miljön och jordklotet.

I ”Studentskan” har trion, före alla tragiska situationer, galghumoristiskt sjungit ”fittsången”, en modifikation av Santa Lucia som Anna skrivit, utanför varuhuset vid Tre smeder, och blir haffade av polisen. Här ingår också komiska situationer då trion vägrar tala finska.

Blandningen av olika stämningar och stilar och ett slags vidrighetens, brutalitetens och äcklets underfundigt stillsamma estetik är ett specifikt drag i Johanna Holmströms berättarkonst vilket redan debutsamlingen Inlåst och andra noveller (2003) utvisade. Det här groteska, makabra tilltalet fick sin fortsättning i novellsamlingen Tvåsamhet (2005) och romanen Ur din längtan (2007).

Novellsamlingens titel, Camera Obscura (det mörka rummet, på latin) bygger på ett optiskt fenomen och är en föregångare till den nuvarande kameran. Camera obscura är alltså ett rum eller en låda som, genom ett hål i väggen, återspeglar en upp-och-nervänd, matt bild av föremålet. På samma sätt är det med Johanna Holmströms ofta upp-och-nervända värld där det dunkla tränger in i novellpersonernas medvetanden.

I titelnovellen, som bildar en kontrast till de dystra, mörka miljöerna i flera av de övriga novellerna, befinner sig till exempel fotografen Laura, syster till ekofanatikern Anna (från novellerna ”Studentskan” och ”Vargens år”) i södern och solen där hon bytt sida och sålt sig till reklam- och porrvärlden.

Skogen som skydd och tröst

Skogen, som mytisk plats för fantasin, och mötet med vargen, men också som det grönas uppfriskande oas, har en central, metaforisk funktion i Anna Holmströms noveller. Skogen ger skydd och tröst och bidrar till att skapa den trolska, hemlighetsfulla och sagolika stämningen som ingår i Johanna Holmströms novellistik där också folkloristiska element kan uppträda.

I novellen ”Blåsippsbacken” är det bland annat fråga om den delvisa sammanslagningen av Sibbo med Helsingfors (Johanna Holmström är född i Sibbo). Och ”Vargens år”, där den mytiska vargen dyker upp, kan förstås också ironiskt tolkat kopplas till idrottsföreningen Sibbo-Vargarna.

Johanna Holmströms prosa är mycket tät och laddad med mångbottnade betydelser i nästan varje sats. Så här visuellt engagerande kan det till exempel låta då hon i intensiva ordalag beskriver protesterna mot grävskopornas härjanden i Blåsippsbacken:

”Nu kommer grävmaskinerna med sina skopor av ovett. Det går en unison suck, ett mummel genom de församlade. De gula dyngbaggarna kryper över krönet efter de lata bilarna på de förrädiskt hala slingervägarna som ringlar sig över kommungränsen. Grävskopornas list ligger i tyngden. I det samlade stålets makt att genom kompakt materia stå emot förändringar i exempelvis den populära opinionen eller väglagets pålitlighet. Man spänner sig nu. Spänner kropparna. Och när den sista personbilen har passerat genom det fina, underkylda duggregnets silverstreck sluter sig kedjan av väntande kroppar också på mitten”.

Elisabeth Nordgren
elisabeth.nordgren(at)pp.inet.fi