Bosse är beatpoet, perkele

Bosse Hellsten: Tango för babianer, Schildts 2005

Precis som hos de amerikanska (anti)hjältarna handlar det i Bosse Hellstens debutsamling Tango för babianer mycket om samhällsleda och ångest, om tillvarons tomhet och om rus. Det är fullt ös i Hellstens bok, men ett oredigerat flöde? Knappast. Snarare är det fråga om en lek med poser, roller och namn, ett spel med laddade markörer som understryks av en hejdlös namedropping. Lite för mycket hålligång ibland, men en sprudlande debut.

Det går inte att ta miste på Bosse Hellstens fascination av den amerikanska beatgenerationens kultfigurer. Namn som Allen Ginsberg och Jack Kerouac fladdrar förbi i Hellstens Tango för Babianer. ”Ge mig benzedrin/ och jag skriver/ beatromaner” inleds en dikt, som avslutas med: ”nu/ blir jag er/ Kerouac/ inatt”.

Precis som hos de amerikanska (anti)hjältarna handlar det hos Hellsten mycket om samhällsleda, om tillvarons tomhet och ångest och om rus. Hans dikter är antiborgerliga och i sig antipoetiska poser. ”Borde byka” handlar således om poetrollen som en ursäkt för att supa i stället för att ta itu med allt som borde göras. Som det framgår av ”Till sakens kärna” är diktaren inte precis någon siare:

"Var satan dröjer
dröjer
alla djupa
tankar
här är det bara: YGHJKTREMGJOI BBB AAAAH
Adler lullaby."

Postmodern rebell

Snarare än att trampa vidare i allvarliga, vreda unga mäns fotspår är Hellsten en postmodern rebell, som är medveten om upprorets omöjlighet och karaktär av själviscensättning. Det är i mycket stor utsträckning just myter och mytbildning Hellsten sysslar med i Tango för Babianer. I en av bokens första och till synes naivt-spontana dikter skriver han:

"I begynnelsen är det jag
sen är det jag jag jag
från begynnelsen
alltså
det här är streamofconsciousness
utan editeringar
jagjagjagjagjag."

Det är fullt ös i Hellstens bok, javisst, men ett oredigerat flöde: knappast. Snarare är det fråga om en lek med poser, roller och namn. Föreställningen av ett spel med laddade markörer understryks av att Hellsten sysslar med en hejdlös namedropping. Dikterna kan ha titlar som ”Heja Hegel”, ”Fuck Sartre” och ”Dostojevskij i Florida”. Första versen i ”Husqvarna” är karaktäristisk:

"Jag är Jean-Paul Sartre
med motorsåg
jaloviina
dragspel
Rimbaud-diesel."

Gamla namn i nya sammanhang är en beprövad metod, som Hellsten ivrigt odlar.

Diskret civilisationskritik

Var poserna och spelet upphör är förstås svårt att avgöra. Men död och ångest finns med som ett tema under ytan. Därtill kommer en diskret civilisationskritik, som redan antyds av poetens starka behov av att markera sin outsiderposition i förhållande till vårt genomkommersialiserade duktighetssamhälle. Den dominerande mentaliteten tar Hellstens på kornet i ”Jag är er ledare”:

"Här är en kompetent kille
ambitiös
utåtriktad
samvetsgrann

En riktigt teamplayer
som jobbar bäst
under hård press

Jag vill så fort som möjligt
bli en del
av ert
dynamiska
team."

Mycket bättre kan falsk retorik inte avslöjas och i en så stor (174 s.) diktsamling som Tango för babianer fungerar det väldigt bra att strö in sådana ironiskt-lakoniska verser i ordflödet. Ofta handlar det om metapoetiska kommentarer. ”Kanske det här/ är/ lite för mycket/ för er /alla”, skriver Hellsten avväpnande i ”Förlåt”.

Ofta blir det nog lite för mycket hålligång i Hellstens bok, men helhetsintrycket blir bra. Tango för babianer är en sprudlande debut och jag funderar redan på vad herr Hellsten ska hitta på härnäst.

Arne Toftegaard Pedersen
arne.pedersen(at)welho.com