Att fågla är det finaste

Heidi von Wright: härifrån och ner, Schildts 2006

känslan

jag känner.
jag känner känslan.
jag upplever.
jag upplever känslan.
/.../
hur det känns.
när kalla fingrar kläms.
att klämma kalla fingrar
fingrar som kläms.
i en bildörr.
i ett cykelhjul.
/.../
när kalla fingrar håller choklad.
smälter chokladen inte.
/.../

härifrån och ner är Heidi von Wrights andra diktsamling. Dikten ovan läser jag som ett motto för hela diktsamlingen. För härifrån och ner handlar först och främst om sinnen och känslor. Samlingen är sinnlig, och Heidi von Wright skriver bokstavligen fram sinnen och konkreta detaljer i varje dikt.

Varje rad en ny start

Punkterna på varje rad som stoppar upp läsningen förekommer i de flesta dikterna, von Wright använder sig inte av överklivningar precis. Det blir i stället en ny start på varje rad, en ny idé, det är hackigt men samtidigt kraftfullt och levande. Lite andfått, kallar Magnus Halldin det i sin recension i Ny tid.

von Wright konkretiserar gamla och slitna uttryck: ”har inte sett dig på länge. /var håller huset./trappan skall bytas. /.../” . Uttrycket ”var håller du hus” byts ut till något konkret där även trappan skall bytas.

von Wright är modig när hon vågar ta tag i det alldagliga och till synes banala såsom kärleken, hemmet och parförhållandet. Vissa detaljer kanske känns lite slitna, såsom att tala om piller och mediciner, för att symbolisera ångest, eller att låta jaget spy och falla för att symbolisera ångeststillstånd, men samtidigt blir dessa detaljer sinnligt beskrivna. Spyan som bokstavligen kommer upp i munnen, och hickan som trycker på.

Varje dikt ett sinnestillstånd

Varje dikt blir en liten berättelse och samtidigt ett sinnestillstånd. Sinnena används i snart sagt varje dikt: smaken, kölden, rösten, känseln; och att använda sina sinnen: att andas, lukta, se, hicka, spy. Eller hur det känns när ett sinne fråntas en och man måste använda ett annat sinne:

för länge sedan
tvingades plocka lingon
plockade lingon med förbundna ögon
ögonen bands för
för att skilja rött och grönt

kan nu berätta om en boll är röd eller grön
utan att se
genom att känna

Slutrim och rytm

Von Wright använder alliteration och t.om. regelrätta slutrim i fina kombinationer, t.ex. i dikten ”vågor och blod och ben”:

när skarven sover i sanden
ligger stranden öde och ren
när sanden glider i handen
syns vågor och blod och ben

Ibland kanske det blir lite för mycket ordbollande och koketterande. Men von Wright använder sig av språket på sitt eget sätt, som Humpty Dumpty i Alice i Spegellandet eller som att ”smurfa smurf” i dikten fåglarna:

när vi fåglar.
vi brukar fågla tidiga morgnar.
långt innan vi vaknar.
då fåglar vi.
då fåglar vi allt vi kan.
allt vi vill.
att fågla är det finaste.
det finaste.
det vackraste av allt.
att fågla.

Ida Fellman
idafellman(at)yahoo.se