Ingenting och allt – samtidigt

Ann-Helen Attianese: klockan är tvåtusen och ingenting har hänt, Författarnas Andelslag 2003

I sin senaste diktsamling klockan är tvåtusen och ingenting har hänt tar Ann-Helen Attianese pulsen på mångas verklighet. Här finns den paradox som säkert finns i de flestas vardag, åtminstone ibland: klockan går, tiden rinner iväg, det är bråttom – men samtidigt händer ingenting. Mitt i all verksamhet finns en märklig tomhet. Därför kämpar Attianese för att låta eftertanke växla med fartens tjusning. Men eftertanken ger som en biprodukt till lugnet och friden också en nästan outhärdlig känsla av utsatthet och sårbarhet. Vem är beredd att utsätta sig för det?
“frön krossas ömt på ett fönsterbräde/ och vi ikläder oss vårt angivna skal/ skyddar oss mot nuets öppna ridåer/ låter oss insvepas av regn”

Ramar och rutiner

Dikterna i samlingen klockan är tvåtusen och ingenting har hänt är präglade av konflikt och spänning. Det är en nödvändig och ofta fruktbar spänning, ångesten som är en förutsättning för all utveckling. Attianese lyckas balansera den. Den luft dikterna andas är inte kvav, de svårigheter som gestaltas inte destruktiva. Liksom vardagen har sina rutiner har dikterna sin struktur. Attianese har tagit som sin uppgift att sätta ord på vardagens känslor och upplevelser – att genom att formulera dem, lyfta upp dem och göra dem tydligare.

Attianeses dikter är inte avancerade i den meningen att de skulle vara snåriga. Hennes sätt att beskriva ett vanligt kvinnoliv när det är som mest intensivt, när man är mitt i många inblandades liv och vardag, är klarsynt, ibland uppgivet, men har också en glimt i ögat – för egentligen är det också ganska roligt och tillfredsställande.

Hennes dikter har säkert en hög igenkänningsfaktor för de flesta, precis som smulorna på ett köksbord. Dem kan man se på många olika sätt – visserligen är de triviala, men de är också meningsbärande, sensuella, ett tecken på liv som levs.

Lyckan som väg och mål

Det är som känt en utsliten kliché att det är svårt att beskriva lycka, men det här är kanske ett tänkbart sätt. Lyckan är sällan entydig och enkel, utan oftare ett mål man strävar efter, en färd mot något. Den vägen och den strävan är Attianese skicklig på att visa hur den ser ut.

Mot slutet av samlingen blir diktjaget också medvetet om att man bör vänta in tillvaron och fylla den med mening. Här kommer ännu en besvärlig och smärtsam process igång. Dikten och livet leder en obönhörligt vidare och vardagen räcker inte nödvändigtvis till som enda livsinnehåll. I en av samlingens sista dikter åker hon därför till Mars med Polar Lander:
“därför åker hon till Mars med Polar Lander/ nattsuddar med andra outvalda/ det blir som det blir utan guider/ vem som väljer vem vet ändå ingen/ man lägger sig bara// i vid bana ut ur atmosfären/ gör vad man är programmerad till/ följer sin kurs, mot kärlek av nåt slag”

Barbro Enckell-Grimm
nya.argus(at)kolumbus.fi