Krigets skola

Författaren, juristen och litteraturkritikern Alexandre Najjar, född 1967 och numera bosatt i Paris, berättar i prosaboken Krigets skola (L’ecole de la guerre, 1999) om sina självupplevda, traumatiska minnen från det sönderbombade Beirut, där inbördeskriget mellan kristna och muslimer rasade i drygt femton år, från 1975 till 1989. Efter kriget åkte Alexandre Najjar utomlands och återvände sju år senare.
Prosavolymen Krigets skola har fått en smidig tolkning från franskan av Ragna Essén och är den första boken av Najjar som utkommit på svenska. Förutom att Najjar skrivit en biografi över den libanesiske nationalskalden Khalil Gibran har han gett ut flera romaner.

Kriget som tränger in i vardagen

I korta, anekdotiska, mer eller mindre självbiografiska berättelser, där sakligt konstaterande varvas med lättsam, svart humor och reflekterande kommentarer, beskriver Alexandre Najjar hur det förödande inbördeskriget tränger in i vardagens trygga hem och påverkar allt omkring en:
”Så kom kriget. Utan förvarning bröt det in i ett helt folks vardagsliv och tvingade alla att anpassa sig till en ny situation, vända upp och ner på tillvaron och lägga nöjen och livsglädje på hyllan.”

Alexandre Najjar är själv kristen men tar egentligen inte direkt ställning för vare sig den kristna eller muslimska sidan utan strävar helt enkelt till att via de fragmentariska, novellistiska textavsnitten, som utgår från berättarpersonens (författarens) nusituation och olika detaljer i vardagen, genom emellanåt rentav vemodiga tillbakablickar och rekonstruerade minnesbilder, dela med sig av fruktansvärda händelser, brutaliteter, fasor, förvirrade situationer och överlevnadsstrategier:
”En granat slår ner på skoltaket. Tryckvågen håller på att kasta mig till golvet. Men jag är van. En vaktmästare springer genom korridorerna och ropar: ´Till skyddsrummet´! Klockan ringer ut i förtid. Läraren tar sin portfölj. – Du får läsa färdigt en annan gång, säger han och reser sig.”

Kriget återbördar människan till grottstadiet

Om bakgrunden till bokens titel Krigets skola berättar Najjar i sitt förord. Kriget var för honom en outhärdlig mardröm men också en livets skola, och hänvisar till Hemingway som sagt att varje krigserfarenhet är ovärderlig för en författare. Och däri tror Najjar att Hemingway haft rätt eftersom han förklarar att han utan erfarenheterna av kriget i Libanon varit en annan människa:

”Säkert kommer jag hela livet att beklaga att jag inte fick vara ung under fredstid (jag var åtta år när kriget bröt ut och tjugotre när kanonerna tystnade) och att jag ofta fick se döden på alldeles för nära håll. Men dessa sorger och prövningar har gett mig en annan syn på lyckan. En dag utan bombningar, en bro utan krypskyttar, en natt utan strömavbrott, en klar himmel utan raketer, för mig är allt sådant numera liktydigt med lycka.”

På ett upplevelsemässigt starkt sätt redogör Najjar också för hur enkla vardagliga detaljer, självklarheter som mat eller vatten plötsligt inte mera är så självklara:
”Det var under kriget som jag lärde mig sätta värde på vattnet. När jag stod i kö och väntade med en tomdunk i handen gick det upp för mig att det är lika livsviktigt som blodet som rinner i ådrorna.”

Också andra enkla ting som stearinljus får plötsligt stort värde under ett krig konstaterar Najjar:
”Kriget för människan tillbaka till grottstadiet. Hopkurad i en vrå av huset – en korridor, en trappa – eller i skyddsrummet glömmer hon bekvämligheterna och återupptäcker de enkla tingens värde. Ett stearinljus till exempel.”