Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Löftestyngt om natur och kultur

Freja Rudels, 21.9.2018
Andrea Lundgren: Nordisk fauna 181 s., Natur & Kultur 2018

Andrea Lundgrens novellsamling Nordisk fauna får mig att tänka på löften. På faran med att avge dem, och kanske också riskerna med att infria dem. Det är nämligen en på många sätt löftesrik bok. Den lite sträva tygklädda pärmen, den vildvittreaktiga siluetten som pryder den och ägget hon ruvar lockar. Lusten att kliva in boken, att få kläcka den för att se vad den rymmer, är stor. Baksidestexten utlovar längtan efter förvandling. Det är både något man får och inte får i de sex novellerna. Det samma gäller för titelns nordiska fauna.

Det är tidlöst och tidsenligt. Kanske rentav för tidsenligt.

Nordisk fauna är Andrea Lundgren tredje bok, efter romanerna I tunga vintrars mage (2010) och Glupahungern (2014). Den norrbottniska realismen varvad med sagostoff och stråk av skräck som kännetecknar romanerna går igen också i novellerna. Anslaget är anspråksfullt. Med motton från Georges Bataille, Djuna Barnes och László F. Földényi signalerar hon att vi rör oss vid människans gräns, där gudomligt och mänskligt, själsligt och värdsligt smälter samman och metamorfosen kanske är möjlig. Med metamorfoserna är Lundgren i gott sällskap med allt från Ovidius till Kafka och stora delar av dagens ekokritiskt och posthumanistisk inspirerade litteratur och teori. Det är tidlöst och tidsenligt. Kanske rentav för tidsenligt.

Rösten bestämmer särarten

Styrkan och särarten i Lundgrens noveller ligger i rösten. Hon demonstrerar en imponerande räckvidd mellan kärv knapphet och lyriskt utbroderad sinnlighet. I samlingens bästa stunder lyckas hon balansera dessa med bravur. Ibland känns ändå det korthugget effektiva i första hand som ett nödvändigt kulissbygge i fonden för en lyrisk urladdning – den där den utlovade förvandlingen sker. Det här gäller särskilt för den första novellen ”Fågeln som skriker om natten” där enorma teman som avfolkning, kvinnomisshandel, åldringsvård och ensamhet radas upp i ögonvrån medan Lundgren främst tycks intresserad av att klä in en familjetragedi i poetisk claire obscure med naturmystik, galenskap och förträngda trauman bland ingredienserna. Här finns stoff för en hel roman. Och en bultande smärtpunkt låter sig anas, men den skyms snarare än blottas. Kanske främst av förvandlingen.

Tranor, rävar, örnar och järvar skymtar förbi, men den nordiska faunan rymmer också mer domesticerade arter som mansgris, sommarkatt och cockerspaniel

Lundgrens noveller befolkas av djur, men framför allt av människor, familjer och särskilt fäder. Tranor, rävar, örnar och järvar skymtar förbi, men den nordiska faunan rymmer också mer domesticerade arter som mansgris, sommarkatt och cockerspaniel. Det är ur det porösa mellanrummet mellan människa och djur som Lundgren utvinner sina mest tankeväckande poänger. Det här gör samtidigt förvandlingarna grumliga och liksom överflödiga, till förenklingar snarare än förvecklingar av det fruktbara gränsområde hon röjer fram. I novellen ”Katten” antar det djuriska hos en pubertal bror och hans inofficiella inskolning i glesbygdens våldsamt vingklippta manlighet påtagligt motbjudande och ögonöppnande former utan vare sig metamorfos eller mystik. I novellen ”Flickvännen” är kärlekens hundvara ett faktum från första början och förvandlingen eventuellt en förlösning, men inte mer än så.

Gränslandet, det motsägelsefulla

När Lundgren tillåter sig att verkligen botanisera i gränslandet mellan natur och kultur avtecknar sig en komplex och paradoxal ömsesidighet. Naturen låter sig inte förläggas utanför kulturen. Den går inte att förskjuta, och följaktligen heller inte att riktigt uppsöka. Den kan vara både räddning och undergång. Den kan komma iklädd såväl förövarens som offrets skepnad och bestå av allt från bibliska himlar till norrbottniska älvar och skogar à la Ronja Rövardotter. Detta flerskiktade och motsägelsefulla både framträder och tappas bort i Lundgrens behandling.

Kanske är det novellformen som tidvis ställer till det. Krav på handling, vändpunkter och överraskande knorrar

Kanske är det novellformen som tidvis ställer till det. Krav på handling, vändpunkter och överraskande knorrar som tunnar ut tillstånd till linjer och gör övergångar av mellanrum. Formkrav som inte låter henne dröja i mellanrummets stämningar och slitningar. Samtidigt frågar jag mig om noveller faktiskt måste vara sådana. Och också om novellsamlingar mår bäst av att vara samlade, om alla noveller måste leva upp till samma löfte eller om det vore bättre att bryta mot det, att låta någon förvandling utebli och istället förbli i mångtydigheten.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto