Framtidens kritik – Två essäer

I Framtidens kritik – Två essäer skriver Axel Andersson och Alexander Svedberg om kritikens villkor i en snabbt föränderlig värld. Essäerna har vuxit fram ur forskarseminariet ”Fria seminariet i litterär kritik”.

Kritikens kris, hör den dåtiden till då medborgarkritiken får ett uppsving?

Jämsides med teknologin som utvecklas och möjliggör gränsöverskridande konstformer som vi endast kunde fantisera om för 100 år sedan, finns kritikerna som väljer och vrakar bland det ymniga utbudet för att synliggöra verk i medierna. Det betyder att kritikern i dag och i framtiden ska vara insatt i till exempel hur den digitala tekniken fungerar. Det räcker inte längre med att vara skriv- och läskunnig, ha ett estetiskt öga och kunskap om liknande konst som det verk som kritiseras.

I en dystopisk framtid elimineras den seriösa konstkritiken i medierna

I en dystopisk framtid elimineras den seriösa konstkritiken i medierna, vilket gör det fritt fram för konst, litteratur uppbackad  av storkapitalet att locka till sig konsumenterna med hjälp av kommersiella reklamsatsningar.

Med tanke på att konsten ska vara tillgänglig för eventuella konsumenter som inte har tid att ha överblick över utbudet utan tillgång till diskuterande, analytisk konstkritik behövs kritiken. Vi behöver den för att kunna orientera oss fram till nya, uppfriskande konst- och litteraturupplevelser, rädda oss från att enbart tvångsmatas med de verk som skriker högst.

Urvalets konst

Frågan om urvalet är här viktig. Vilka verk ska kritiseras? Kritikerns ansvar är att fatta beslutet.

Kritikens villkor förändras. För inte så länge sedan skulle konstkritiken anpassa sig till att dagstidningarna minskade på utrymmet för kritiken och att layouten i den tryckta papperstidningen favoriserar stort uppblåsta foton som illustrationer på bekostnad av textspalter. Många små korta bokpresentationer, hastigt ordsnickeri blev en annan trend. Fast anställda kritiker avskedades från dagstidningarna, pappersupplagorna minskade, den ekonomiska lönsamheten uteblev och kultursidorna blev allt magrare, samtidigt som konstutbudet verkar bli allt större, inom alla konstyttringar.

Kritikerna är inte längre de få utvalda

Samtidigt orienterar sig konstintresserade i de digitala medierna med dess oändliga möjligheter att skapa utrymme för kritik. Kritikerkåren utökas. Kritikerna är inte längre de få utvalda. Vem som helst kan lägga upp en blogg med litteraturkritik som vinner läsare med hjälp av att länken till hemsidan figurerar i sociala medier. Om bloggens läsare växer i antal kan bloggaren till och med förtjäna pengar på den då företag vill göra reklam för sina produkter på den välbesökta hemsidan. Demokratiseringen av kritiken i och med de tillgängliga sociala medierna vidgas än mer då vem som helst kan skriva in sin kommentar, delta i diskussionen. Kritiken blir på så sätt en kollektiv stämma. Och gränsen mellan amatörkritik och professionell kritik suddas ut.

Liknande resonemang, och med många lärda referenser till antikens kultur och filosofi och modernare filosofer samt gediget kunnande i hurdan konst man kan skapa med hjälp av teknologin skriver historikern och skribenten Axel Andersson, och redaktören, kritikern, antik- och konstvetaren Alexander Svedberg om i var sin essä i boken Framtidens kritik. Två essäer.

Hybridlitteratur

I Svedbergs essä ”De blödande nätverken”, Om kritik och ny teknologi diskuteras hybridlitteratur som sällan underställs kritik, enligt Svedberg på grund av att den är för komplicerad och svårbedömd utifrån traditionell värderingsgrund och kräver mer kognitiv möda än till exempel den traditionella romanen. Kritiken definierar han som något ”mellan filosofi och poesi, eller känsla och precision /…./ som genom historien anpassat sig efter rådande kommunikationstekniska normer”.

När teknologin nu bryter ny mark i och med AR-teknologin (Augmented Reality, förstärkt, fantiserad verklighet med hjälp av teknologin) ska kritiken använda sig av samma teknologi för att utforska den relation som uppstår mellan de blödande nätverken, mellan människan, maskinen och miljön.

Det finns likheter mellan AR-teknologin och den grekiska berättarkonsten som mestadels förmedlades via att det muntliga återberättandet, till exempel med hjälp av teaterföreställningar. Som stöd för minnet skrevs de grekiska dramerna med hjälp av stilfigurer. AR-teknologin möjliggör att litteratur förmedlas via röst, bild och rörelse.

Digitalpoeter och hybridkonstnärer har andra verktyg än gårdagens kollegor. Svedberg fortsätter resonemanget med att likna de nya tekniska verktygen vid proteser, förlängningar av kroppen. Den mekaniserade systematiseringen av förhållandet människa-maskin-omgivning kallas organologi vilket ökar förståelsen för vad AR-teknologins målsättning är; att intensifiera människans upplevelse, hennes organ, utvidga verkligheten.

De nya tekniska verktygen liknas vid proteser, förlängningar av kroppen

Artificiell intelligens hör ihop med AR-teknologi, framtidens artificiella intelligens i AR-världarna liknar botarna som redan nu finns i spelvärldarna. Botarna kan programmera, lära sig nytt och kommunicera med användarna, vilket förstås kan få oanade konsekvenser.

Således står kritiken inför utmaningen att hålla jämna steg med den rasande takt som erfarenheter blir tillgängliga via den nya teknologin, och göra sitt urval för analysen utan att drunkna i uppsjön speedade intryck. Kommer då kritiken att använda sig av samma verktyg som hybridlitteraturen, på liknande sätt som den traditionella kritiken relaterar till konstnärligt utövande, liksom till den akademiska världen, och nyttja samma begrepp som sitt studieobjekt?

I framtiden är textbegreppet breddat. Osäkert är vilka bedömningskriterierna är för den nya gränsöverskridande konsten, digital-konkreta hybridobjekt. Svedberg håller för att kritiken kommer använda sig av teknologin för dess uppdrag att ge perspektiv på hur våra kroppar, förnimmelser och ekologin påverkas av en föränderlig värld i ett accelererande tempo.

Medborgakritiska redaktioner

Som förslag på forum för framtidens kritiker skriver Andersson i sin essä ”Kritiken om 100 år” om lokala medborgarkritiska redaktioner på kulturinstitutioner, som biblioteken, för att kompensera för indragen lokaltidning. Professionella kritiker kunde fungera som coacher, vägledare på dessa redaktioner, öppna för envar. Utöver att kritiskt ge perspektiv på konstyttringar på orten skulle man skriva om hur det exempelvis är att läsa en koreansk poet här och nu, för att visa på vad läsningen ger utan samma förförståelse av koreansk kultur som läsaren i Korea har.

Någon ny idé för kritik är detta inte, dagstidningarna brukar publicera även översatt litteratur. Med hjälp av internet kan man redan i dag lätt hitta kritik av samma verk på många olika språk, vilket för den språkkunniga ger möjlighet att reflektera över hur verket tas emot på olika håll i världen. Andersson missionerar den lokala aspekten på litteraturkritik, han menar att det kan vara av intresse att ställa kritiken av samma koreanska bok skriven på ortens lokala medborgarkritiska redaktion jämsides med kritiken av samma verk skriven på grannortens redaktion.

Med hjälp av internet kan man redan i dag lätt hitta kritik av samma verk på många olika språk

Detta kunde göras digitalt eller på stora väggtidningar. Wiki-formatet kunde användas för att tillgängliggöra nätverket av medborgarkritik med hjälp av hyperlänkar till relaterade texter som grund för urvalet som tas in på lokala hemsidor eller väggtidningar.

Detta skulle enligt Andersson innebära en landvinning för demokratin och svaret på att väcka liv i behovet av kritik som i dagens läge odlas i en abstrakt offentlighet, på distans från läsarna på lokalplanet. Den lokala offentligheten ska förstärkas så att den centraliserade, nationella kritiken i storstädernas dagstidningar inte ska få dominera. Det här är Anderssons förslag på hur kritiken ska bli mindre elitistisk, mer lättillgänglig för det stora flertalet och därmed få ett uppsving – kritikens kris skulle tillhöra dåtiden.

Hur har då dessa essäer om framtidens kritik mottagits av kritiken hittills? Litteraturbloggaren bernur, läraren Björn Kohlström i Jönköping, skriver personligt, essäistiskt kommenterande: ”När jag någon gång har tillfrågats har jag svarat att ett alternativ kunde vara att recensionen ersattes av ett mer essäistiskt skrivande – kalla det för all del ett mer konstnärligt förhållningssätt. Framför allt Svedberg är inne på liknande tankegångar i sin essä här.”

Svedberg tar förstås tillfället i akt och kommenterar blogginlägget. (Läs den i länken nedan!)