Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Berättelsen som teknikgren

Maria Mäkelä, 26.8.2017

Hur relaterar konsten och berättelsen till varandra i dag, när alla kommunikatörer vill vara berättare?

Pekka Tammi, professor i allmän litteraturvetenskap, insisterade i tiden på att vår disciplin skulle betona berättelsen konst. Ordet har gett eko inom mig – på något sätt anklagande – särskilt i år då jag lett projektet Kertomuksen vaarat.

Vid sidan av själva forskningen och det tvärvetenskapliga samarbetet upprätthåller vi en Facebook-sida, där människor anonymt eller under eget namn får anmäla betänkliga eller roande exempel på hur man i med hjälp av berättelsens form försöker påverka olika områden i våra liv. Vi har bett om exempel också på exceptionellt skickliga och ekonomiskt lönande bruk av narrativ, men logiken hos sociala medier (och utan tvivel också projektets namn) tycks få människorna att hellre jaga med kritiskt öga än med en uppmuntrande blick. Sedan försöker vi narratologer som skolats av Flaubert, Joyce, Duras och Krohn så gott vi kan analysera politikernas berättelser om brödköer, somekändisarnas utgjutelser och reklamkampanjer som rider på berättelser som kunde vara ”dina” och ”mina”.

De sociala medierna är som gjorda för att krascha litteraturvetenskapens inbyggda betydelser och framställningar.

Pärlor för svin eller värdefull samtidskritik? Hur relaterar konsten, kompetensen och berättelsen till varandra i dag, när alla kommunikatörer, mer eller mindre skickliga, vill vara berättare? Hur kan litteraturvetenskapen som disciplin förbereda en i den här situationen?

Tänk till här: när Aki ”Wequ” Nylund, restaurangchef i Helsinfors, berättar på Facebook om hur mannen med Mercan som behandlat killen på macken oförskämt får sig en näsbränna, får han 42 000 lajks och 10 000 delningar. När MTV intervjuar chefen för bensinmackkedjan kan han varken bekräfta historien (naturligvis inte!) eller dementera. Genialt!

De sociala medierna är som gjorda för att krascha litteraturvetenskapens inbyggda betydelser och framställningar.  De anmälda exemplen som vällt in på projektets Facebooksida visar att till vår tids mest betydelsefulla berättelsetyper hör personliga ”berättelser ut livet”. De är rörande och har en sensmoral och sprider sig snabbt på nätet. Jag har kallat dem virala exemplum. Some gynnar berättelser som till sin form och etik är enkelspåriga, eftersom mångbottnade berättelser inte kan delas utan sociala risker. Därför efterliknar de mest delade historierna kristet religiösa berättelsetyper, omvändelsehistorier och moraliska exemplum. Ur litterär synvinkel är de här tearjerker-historierna ofta nog en hemsk läsning – men om nu en gång historieberättandet är statt i förändring, borde inte också vi berättelseforskare uppdatera vår uppfattning om berättandets teknik?

I motsats till den förmoderna kristna modellberättelsen visar ett viralt exemplum inte den rätta handlingsmodellen utan det rätta sättet att reagera. Solidaritetskampanjerna på nätet skulle inte fungera utan virala exemplum. Historien kan till slut visa sig vara påhittad, men den gemenskap av rättänkande och det tillstånd av affektiv konsensus som den gett upphov till består. I sociala medier blir det personliga först representativt och strax därpå normativt, och det bara med ett knapptryck.

Berättelsens naturliga tillstånd verkar ligga i rörelsen från marginalen mot centrum.

Berättelselogiken hos ett viralt exemplum överensstämmer för övrigt helt och hållet med den allmänt vedertagna definitionen på berättelsens prototyper som har sina rötter i kognitiv narratologi, sociologisk berättarforskning och berättelsepsykologi: i stället för att hålla sig till ett visst händelseförlopp, eller orsak och verkan, förmedlar de mest frekvent berättade historierna i första hand hur det är att vara den som upplever något i en viss situation. Projektet förhåller sig kritiskt till virala exemplum, men inte i första hand för att de skulle vara illa skrivna och stereotypa, utan för att de lyfter upp godtyckliga händelser som färgats av individuella erfarenheter till en samhällelig nivå och blåser upp dem till orimliga proportioner.

Litteraturvetenskapen är ändå inte alltid den instans som med sin etiska inställning alltid har det bästa utgångsläget att kritisera detta. Det bildnings- och utbildningshat som tagit fart i västerlandet har fått humanisterna att inta en försvarsposition och hålla festtal om nyttan med litteraturen, men också om den moraliska psykologiska och kognitiva nytta som berättelserna för med sig. Det här narrativet och upphöjandet av ”litteraturens” retoriska och andligt gynnsamma inverkan göder också de enkelspåriga berättelsernas inflytande i andra narrativa miljöer. Företagsvärldens berättelsekonsulter använder samma undersökningar om berättelsers kognitiva effektivitet när de marknadsför sina utbildningar, som många humanister som talar för litteraturundervisning. (1) Till en del har också de stora ideologikritiska teorierna medverkat till detta, i den första vågen poängterades marginalernas autentiska röster – alltså de individuella erfarenheternas berättelser.

Enligt narratologipsykologen Jerome Bruners berömda och allmänt godtagna definition innehåller alltid en väsentlig del av berättelsen en brytning med de kanoniserade förväntningarna. Berättelsens naturliga tillstånd verkar ligga i rörelsen från marginalen mot centrum; vårt virala exemplum berättar i regel om den lilla människans kamp mot övermakten. Här döljer sig också ett av berättelsekritikens större etiska problem: när man kritiserar de erfarenhetsförankrade berättelserna har man oftare de (marginaliserade) goda avsikterna än de (dominerande) onda i fokus.  Men forskaren borde hålla huvudet, och ibland också hjärtat, kallt: man måste särskilja mekanismerna så att vi med större precison kan tala om intentionerna.

Litteraturforskarens uppdrag är att uppmuntra läsaren till att specificera i stället för att generalisera, alltså att gynna läsningen som konst.

Allt är nämligen möjligt att instrumentalisera och sälja – såväl berättelserna som berättelseforskningen – och som vi mycket väl vet kan den som utvecklar en teori eller en metod inte påverka om upptäckterna kommer att användas till gott eller till ont. Men en kulturell skada sker när den goda litteraturens dygder börjar identifieras i vilka berättelser som helst som påverkar oss. Det är just det som sker när påhittade individuella historier får rollen av moraliska exemplum i sociala mediers solidaritetskampanjer – sant eller inte, så här känns det! Denna berörande (fiktiva) berättelse är sann på så många plan!

Enligt mig borde litteraturforskarna inte alls tala om vad ”litteraturen” gör – litteraturen är ju en institution i vars namn man gör ett och annat, på samma sätt som berättelsen är en form som tycks kunna användas till snart sagt vad som helst. Litteraturforskarens samhälleliga och kulturella uppdrag är att uttrycka sig med precision om sitt objekt, vilket det än må vara, och att uppmuntra läsaren till att specificera i stället för att generalisera, alltså att gynna läsningen som konst.

 

Maria Mäkelä
Skribenten leder för tillfället ett tvåårigt projekt finasierat av Kone-stiftelsen, Kertomuksen vaarat (Berättelsens risker), som tangerar upplevelseretorik, exemplum och samtidskritisk narratologi.

Foto: Jonne Renvall

 

_

(1) En av de mer namnkunniga på området är den kognitiva läsforskaren, narratologen Lisa Zunshine, vars synpunkter har presentatats och kommenterats i New York Times. Exempel från businessvärlden kan vara till exempel Jarkko Meretniemis, Joonas Konstigs och Ilkka Enkenbergs Tarina-akatemia – som för den delen kom till min kännedom som ett anmält exempel i Kertomuksen vaarat.