Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

På bristningsgränsen

Hanna Ylöstalo, 10.3.2017
Christel Sundqvist: Vonne och Marie 251 s., Schildts & Söderströms 2016

Vonne och Marie (2016) är Christel Sundqvists tredje roman, en bok om att vara anhörig. Huvudpersonen Marie har en allvarligt cancersjuk vän, en alkoholiserad pappa och tonåringar som vägrar tala men visar tecken på psykiskt illamående:

”Hon har trott allt sånt är över. Men ännu en gång är hon en skuggfigur som tvingas betrakta hur någon hon tycker om söker sig mot avgrunden.”

Samtidigt är Marie själv den mest utsatta. Hon försöker hålla sig flytande med hjälp av medicinering, samtidigt som hon bearbetar sin barndom, sköter sitt jobb, disputerar och försöker vara där för sina barn och för sin vän.

Romanen är en innerlig skildring av individer som försöker nå fram till varandra och komma till rätta med sig själva

Sundqvist lägger ribban högt i öppningsscenen, där hon introducerar Ronja som skär sig själv till tonerna av Muse, och åtrår Kazz som finns borta i Liverpool. Kärlek över nätet, sotade ögon och ett grovt självskadebeteende är inte det förväntade introt för en roman om trebarnsmamman Marie och hennes vän Vonne. Sundqvist tvekar inte för att accentuera problemen, hon vågar väva in flera laddade teman, vilket gör intrigen färgstark. Sundqvists berättelse är inte en tråkig historia om en utbränd mamma, det är en innerlig skildring av individer som befinner sig på bristningsgränsen, och som försöker nå fram till varandra och komma till rätta med sig själva.

Rörelse och speglingar

De centrala karaktärerna i Vonne och Marie är många, och de introduceras i snabb takt i romanens första kapitel, i ett högintensivt berättande som flyktigt rör sig mellan nutidens Vasa och barndomens Nykarleby. Det är till en början svårt att placera karaktärerna, generationerna representeras exempelvis av Marie, mamma Margareta och mormor som kallas Momma. Marie vill inte gå i sin mammas fotspår, men hon utvecklar småningom en ny förståelse för henne. Båda Maries döttrar är centrala: gymnasieeleven Tindra som har toppbetyg och visar tecken på ätstörningar och Ronja som går ut nian och drar sig allt mer in i sig själv. Och så är det cancersjuka Vonne i Stockholm och Maries kusin Charlotte, som dog när hon var tjugo, och som samtliga släktingar tiger om. Charlottes öde figurerar i bakgrunden som ett spöklikt spänningsmoment, hur dog hon tre dagar innan Marie föddes, och vad betyder det för Marie?

Samtidigt som de många trådarna försvårar läsningen driver de berättelsen framåt

Samtidigt som flyktigheten och de många trådarna försvårar läsningen driver de berättelsen framåt. Det skapas laddning kring livsödena och relationernas utvecklingslinjer, i berättelsens slut har Marie lärt sig mycket om både sig själv och om sina närstående. Genom speglingarna mellan karaktärerna framträder ett omsorgsfullt utarbetat mönster, där paralleller dras mellan exempelvis Maries ungdom och Ronjas situation: ”Barn tar över sina föräldrars sorg.” Titelvalet Vonne och Marie framträder i skenet av denna struktur inte som det bäst lämpade, eftersom berättelsens frontfigur i lika hög grad är Ronja och på första plats ändå Marie själv.

Men visst har Vonne en särskild plats, och cancersjukdomen som växer fram under berättelsens gång får Maries liv att knaka i fogarna, den får henne att reflektera över sina egna livlinor och ger prosan en särskild tyngd. De röda trådarna som löper genom Sundqvists författarskap är barndomen med en alkoholiserad pappa, minkfarmen i Nykarleby, släktens arv och att den mentala hälsan sviktar. Det delvis självupplevda ger berättelsen en särskild intensitet, speciellt på grund av ett postumt tack till en vän.

Inre landskap

Är Vonne och Marie ännu en vardagsrealistisk roman om en utbränd mamma? Ja och nej. Utbrändhet och stress är symtom på Maries akuta livssituation, men Marie är mer än sina roller. Framför allt är boken en inblick i ett inre landskap. Under karriärframgångarna och det, vid första anblicken, problemfria familjelivet löper mörka stråk av illamående och sorg:

”Där den fullvuxna Marie sitter vid köksbordet och ser hur bokstäverna fyller spelbrädet tänker hon att det inte spelar någon roll att hon är en fyrtiotvåårig trebarnsmamma som just har doktorerat. Hon är ändå den där lilla flickan som springer i röda stövlar över gården på julafton.”

Vi är så upptagna av att upprätthålla felfria fasader att vi isolerar oss och blir ensammare än någonsin.

Moderskapet och förväntningarna som finns på en mamma är visserligen viktiga teman, men den centrala kärnan utgörs ändå av konsten att hålla alla bollarna i luften samtidigt. När karriären, vänskapsbanden och familjelivet håller en sysselsatt dygnet runt kan den egna psykiska hälsan falla i skymundan. Marie vill skydda sina barn, men att skydda sina barn handlar lika mycket om att skydda sig själv, och de otillräcklighetskänslor som Marie kämpar med är i första hand mentala konstruktioner. Hon medicinerar sig bakom ryggen på sina familjemedlemmar, och försöker hålla uppe en skenbild av att hon klarar allt. Sundqvist sätter fingret på ett centralt problem i dagens samhälle: vi är så upptagna av att upprätthålla felfria fasader att vi isolerar oss och blir ensammare än någonsin.

Upplösningen

Vonne och Marie är som bäst i romanens slut, där Marie vågar krypa fram ur sitt skal, den förväntade disputationen äger rum, läsaren får veta sanningen om Charlotte och Marie kommer in i en fas av uppriktighet och spontanitet. Vonnes situation tecknas ömsint och närheten mellan kvinnor, systerskapet, genomsyrar romanen som en hoppingivande kraft. Lösningen på problemen mellan mamman och döttrarna visar sig vara att själv sänka garden och erkänna sina svagheter, att själv våga bli omhändertagen. En av romanens starkaste scener skildrar Marie och hennes två döttrar i bilen på väg till den psykiatriska avdelningen. Marie säckar ihop framför ratten och hennes döttrar hjälper henne vidare.

Trots en tung tematik är berättelsen hoppfull

Romanens komposition har vissa svackor, som att berättelsens flyt störs av att Marie ibland beskrivs utifrån trots att perspektivet i övrigt genomgående är hennes. Onödigt många slarvfel påträffas tyvärr också, något som en uppmärksam redaktör enkelt kunnat åtgärda. Det lediga berättandet viker ändå utrymme för poetiska bilder och utvikningar till reflektioner, vilket gör helheten god. Trots att Sundqvist tar sig an tunga teman är berättelsen hoppfull, med prov på hur relationer kan utvecklas på bästa sätt. Två dikter av Katarina Frostenson ramar in berättelsen, de skänker en stund av eftertanke och tröst. Vonne och Marie är en läsvärd bok om mental ohälsa, med uppskruvad intensitet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto