Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En underdog som inte biter

Tom Karlsson, 3.2.2017
Christer Enander: Slagregnens år 389 s., Heidruns förlag 2016

Crister Enander kallar sin bok Slagregnens år en tankebok. Man kan kanske säga att den är en blandning av dagbok, memoarer och essäistik. Den här genren kan i värsta fall ha en gubbighetsvarning och vara pinsamt patetisk. I bästa fall är den ändå både sympatisk och tankeväckande.

Crister Enander trängde sig i tiden in på det litterära fältet som en outsider. Han var ung. Han var arg. Han kom från arbetarklassen och hade kämpat hårt och seriöst för att tillägna sig den bildning många av hans generationskamrater hade intagit med modersmjölken och silverskeden utan att den lämnat några större spår hos dem. Han kombinerade i sina texter denna bildning med ett klassmässigt utanförskap och var därför en fräsch röst i den relativt elitistiska litterära miljön.

Han kom från arbetarklassen och hade kämpat hårt för att tillägna sig den bildning många av hans generationskamrater hade fått med modersmjölken

Slagregnens år består av sextio kapitel daterade i kronologisk ordning från 3. maj till 31. augusti. Dateringen får en att tänka på dagboksanteckningar och det känns som om Enander, som nått sin position som skriftställare genom hårt arbete, också tvingar sig att skriva ett antal sidor varje dag. Han vill inte vara en romantisk bohem, utan en allvarligt slitande och presterande kulturarbetare med hög arbetsmoral.

Uppgivenhet på ackord

Det gäller att göra väl ifrån sig och producera texter på ackord, ungefär. Naturligtvis vet jag inte om så är fallet, men texterna känns ibland som om de vore framtvingade. Här saknas en ledighet och tankeflykt, som borde vara en förutsättning för en bra tankebok. Ofta går texten på tomgång och beskrivningar av väder och sinnesstämningar upprepas som teman med måttliga variationer av grått.

Tankeboken blir uttryck för bitterhet och ressentiment

Texterna i Enanders bok utstrålar nedstämdhet och uppgivenhet. Samhällsutvecklingen är dyster, i hemmet lider hans älskade livskamrat Lotta av en allvarlig sjukdom, och också de egna minnena pinar honom. Enander isolerar sig från omgivningen, som han ser som närmast fientlig.

Tankeboken blir en samling uttryck för bitterhet och ressentiment. ”Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort” (Matteus 7:25). Detta bibelcitat hade kunnat stå som motto för boken.

Outsidern blir konservativ och trött

Texterna i Slagregnens år skulle ha vunnit på att skäras ner och komprimeras till att bli mera slagfärdiga. Nu kommer inte det centrala i dem fram, utan döljs i onödigt ordbrus. Otvivelaktigt har Enander mycket att ge läsaren. Då han lyckas förena sin bildning med vardagliga reflektioner och minnen kan han blixtra till, men det sker allt för sällan i den här boken. Jag får en känsla av att han trots skrivkramp tvingar sig att producera ord och meningar. Han går därför tillbaka till sina tidigare texter och skriver om samma författare han redan skrivit om i tidigare böcker.

Mest berörd blev jag av hans berättelse om sina möten med Astrid Lindgren. Här finns en värme, som ofta saknas i Enanders övriga författarporträtt. I dessa försöker han snarast identifiera sig med författare han ser som outsiders: Strindberg, Ahlin, Delblanc, Henrik Tikkanen m.fl.

Visserligen hyllar Enander fortfarande Marx och avskyr borgerligheten och kapitalismens omänsklighet, men det stannar mest vid ett moraliserande avståndstagande

Missförstådda genier, enligt Enander, men så värst bortglömda är de ju inte och man kan också ifrågasätta Evanders egen roll som outsider och underdog. Från att ha varit en ung och arg radikal, börjar han bli en gammal och bitter konservativ, som vantrivs i den moderna, eller postmoderna kulturen. Visserligen hyllar han ännu Marx och det sociala motståndet och avskyr borgerligheten och kapitalismens ytlighet och omänsklighet, men det stannar mest vid att bli ett moraliserande avståndstagande.

Samhällskritiken i boken är slentrianmässig och utan klös. Så, om Enander en gång klampade in i de kulturella salongerna, som en provocerande främling, verkar han numera glida fram på den litterära catwalken iklädd sin offerkofta.

Underdog skäller. Underdog ylar. Men underdog biter inte.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto