Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Klockans spel med tiden

Barbro Enckell-Grimm, 20.1.2017
Elisabeth Åsbrink: 1947 298 s., Natur & Kultur 2016

Journalisten Elisabeth Åsbrink har gett ut två böcker före den nu aktuella, 1947. Det är Smärtpunkten om Lars Norén och hans teaterprojekt med fängelseinterner som utmynnade i morden i Malexander, och Och i Wienerwald står träden ännu kvar om den judiske pojken Otto Ullman som kom ensam till Sverige, förlorade kontakten med sina föräldrar och blev inhysing hos familjen Kamprad.

1947 blir en naturlig knutpunkt och uppföljning av många stora frågor Åsbrink har ställt redan tidigare: brott, straff och ansvar, att leta efter rötter och förklaringar – kunna ta emot det man hittar och acceptera att mycket gått förlorat.

Att genrebestämma Åsbrinks böcker är inte det lättaste, hon skriver dokumentärt, med ett skönlitterärt flyt, nästintill poetiskt

Att genrebestämma Åsbrinks böcker är inte det lättaste, hon skriver dokumentärt, med ett skönlitterärt flyt, nästintill poetiskt, om historien.

Boken nominerades till Augustpriset.

Ett mellanrum i historien

I slutet av Wienerwald-boken karakteriseras Otto Ullman av sin svärson som en man som poängterade vikten av att gå vidare utan att blicka tillbaka. Man kan förstå att det var en strategi som var nödvändig för Ullman, men den fungerar inte för Åsbrink.

I allmänhetens medvetande framstår det valda året lätt som en dalgång mellan andra världskrigets slut och inledningen till kalla krigets upprustning.

Boken 1947 är kronologiskt uppbyggd. Åsbrink går igenom året månad för månad, och gör nedslag på olika orter, i olika personers historia. Det är fråga om politiskt viktiga händelser som till exempel Fredsfördraget i Paris, Nürnbergrättegångarna, att staten Palestina tar form och Europa försöker styra flyktingströmmarna.

Författaren går igenom året månad för månad, och gör nedslag på olika orter, i olika personers historia

Simone de Beauvoir reser till USA och träffar Nelson Algren, George Orwell/Eric Blair, adoptivpappa och nybliven änkling, är sjuk och arbetar på 1984, Nelly Sachs kommer till Sverige och börjar skriva.

Per Engdahl blir en samlande kraft i Sverige för att underlätta för tidigare nazister att flytta eller fly, och Raphael Lemkin gör allt och lite till för att göra ordet folkmord till ett vedertaget begrepp. De här två männen blir motpoler på den ideologiska kartan.

Christian Dior och Billie Holiday spelar också viktiga men vitt skilda roller år 1947. För att nämna några av de personer och teman Åsbrink tar upp.

Det personliga ödets roll

Mitt i boken finns ett längre avsnitt, Dagarna döden, om Åsbrinks personliga släkthistoria med upprinnelse i farfadern som levde i Budapest och som tvingades lämna familjen när Åsbrinks pappa Joszéf var ett barn i förskoleåldern. Några år senare träffar Joszéf ett val om var han ska fortsätta sitt liv, i lägret i Sydtyskland där han var just då, i Palestina eller i Budapest. En ungersk korv med himmelsk smak vägleder honom. Författaren spinner vidare med de trådar hon har i sin hand, i olika riktningar. Och fortsätter sedan väven om olika politiska och kulturella skeenden som skulle prägla året och forma framtiden.

Åsbrink inleder sin bok med meningen ”Tiden går inte riktigt som tänkt”. BBC uppmanar sina lyssnare att följa med tidsangivelserna i radion, eftersom elavbrotten gör att klockorna ofta går fel. Vid krigsslutet var klockor en bristvara. På bokens sista sida konstaterar hon att tiden är asymmetrisk. Det som en gång slagits sönder kan inte göras helt igen. Smärta är en konsekvens av våld, och det blir omöjligt att rekonstruera stora delar av det som en gång funnits och varit.

Tiden är asymmetrisk

Att följa världens, politikens, en kulturs och en släkts utveckling kronologiskt under ett år, med nedslag på olika orter, och olika personer är både möjligt och omöjligt. Klockan och tiden, mätinstrumentet och verkligheten är olika saker.

Det Åsbrink framför allt gestaltar i 1947 är att man skriver bäst om sig själv, när man skriver om någonting annat, utanför. När man förmår höja blicken. Ändå delar hon generöst med sig av sin släkts historia och öden, som en levande del av det som hände i Europa.

Det framgår egentligen inte varför hon valt just 1947 som sin nedslags- och utsiktspunkt. Andra världskriget har tagit slut, Europa och världen ska stöpas om, Trumandoktrinen som förebådar kalla kriget stadfästs och Marshallhjälpen sätts in.

Historien som en väv

Det blir en skickligt gjord och jämn väv av år 1947, där den ena månadens händelser läggs efter den föregående som på en trasmatta. Man kan se på den både vertikalt och horisontellt, längs varp och inslag. När någonting avgörande sker på en plats, försiggår det någonting alldeles annat på ett annat ställe. Ljus och skugga samverkar i ett till synes evigt pågående spel. Samhällens utveckling ingår alltid som en organisk del av det personliga livet – och vice versa.

Vår uppfattning om det omkringliggande landskapet beror på vilken utsiktspunkt vi har

Vår uppfattning om det omkringliggande landskapet beror på vilken utsiktspunkt vi har, vad vi känner till och vad vi väljer att blunda för. Här träder Åsbrink fram som en villig och kunnig reseledare. Hon har vinnlagt sig om att arbeta med alla delar lika hårt, att ta upp, utveckla och låta saker sjunka undan och in. Författaren är en god berättare som har ordet i sin makt. Hon vet hur man ska plocka bland högt och lågt för att fånga och hålla kvar läsarens uppmärksamhet. Slutet anknyter på ett naturligt sätt till början av boken, året och klockan sluter cirkeln.

Efter avslutad läsning framstår 1947 som den skärningspunkt genom vilken man kan se såväl det moderna Europas historia som nuläge.

 

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto