Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Med världen som ett snäckskal kring hjärtat

Maili Öst, 10.6.2016
Elizabeth Bishop: Minnet av livet 135 s., Ellerströms 2015 Kääntäjä(t): Lars-Håkan Svensson

Mist något varje dag.Elizabeth Bishops (1911–1979) poesi finns till för oss som kastar bort halva dagen på att leta efter nycklarna eller nyckelorden vi tappat. Den följer oss förbi högarna av spårlöst försvunna vantar och namnsdagar vi glömt bort, ända in i mörkret där bekanta ansikten och platser börjar blir allt svårare att återse. När vi når de ogenomträngliga snåren av saknad efter dem som en gång stått oss närmast hjärtat, finns diktens små papperslyktor fortfarande där.

Bishops författarskap svider av förlorade släktingar och älskare, hemstäder, hela klimat och kontinenter. Den amerikanskfödda poeten använder sitt evigt oroliga turistvisum till att visa värdet av varje vardaglig stund här på jorden. Dikterna tar oss på resa från ett litet kanadensiskt fiskesamhälle till mangroveträsken i Florida och från regnskogarna i Brasilien till stadens sus i Boston och världsmetropolerna Rio de Janeiro, New York och Paris.

Bishops diktning  ryser till av insikten att ingenting är tillräckligt stort för att vi inte förr eller senare skall förlora det ur sikte

Gång på gång ryser Bishops diktning till av insikten att ingenting är tillräckligt stort för att vi inte förr eller senare skall förlora det ur sikte. Just därför är inget heller för otympligt eller litet för att diktbokföras. Långt om länge kommer alla våra kartor över både hemort och resmål att vara föråldrade och beskriva trakter vi lämnat bakom oss. Då har någon hunnit pryda minsta vrå och varje bit av vägen med snäckskal, broderade blommor och känslan av ett hem: ”Någon älskar oss allihop.

Sitt rastlösa resande till trots verkar Bishop ha hunnit bosätta sig mest överallt. Oftast är det kustlinjens levande kontur mellan land och hav som hon stannat för att smeka likt en varm människokropp. Dikten öppnar våra sinnen inför solens första strålar eller under den bara natthimlen: ”Betrakta det så uppmärksamt du kan.

Se men inte störa

Att översätta Bishop måste kännas som att lura fram gammelgäddan ur den tätaste vassen. Dikterna dryper av detaljrikedom. Bishops poesi rör vid jättelika oceaner och berg med mikroskopisk skärpa. Bland ”överfulla floder” och ”oräkneliga sandkorn” kryllar det av oxgrodor, jättesniglar och lunnefåglar som orörliga stoder i rad. Bishop hittar också gott om virke för sina dikter genom att rota igenom berg av skrot, smuts och dammiga föremål som inte verkar föreställa någonting alls.

Genom att ha den bishopska poesins enorma synskärpa som hållhake lyckas professor emeritus Lars-Håkan Svensson (f. 1944) ro iland ett präktigt urval dikter utan att förlora reseskildringens vilt svängande sug och färdmedlets verstekniska förträfflighet. Svensson låter sin Bishop börja med uppmaningen att ”se” och slutar med ett postumt utgivet diktplock från 1970-talet, där vägrenens grälla reklamer invaderar vårt synfält. Inte ens då verkar Bishop ha tröttnat på att ta emot världen med öppna ögon och nyfikenheten hos ett barn på sin första utlandsresa. Att bli besviken på det man ser är bättre än att inte se.

Turistperspektivet tillåter Bishop att röra vid tillvarons kanter utan att störa dess naturliga strömning

Turistperspektivet tillåter Bishop att röra vid tillvarons kanter utan att störa dess naturliga strömning. Vi ser ut genom bussfönstret och låter blicken vila på en pappa där han stiger av med sin baby och försvinner ”ner till sitt osynliga hus vid vattenbrynet”. Vårt tillplattade synfält får ett bråddjupt tidsperspektiv då vi anar ”inlandet/ som vi inte kan se,/ och där det sägs att det finns djupa sjöar/ övergivna leder och berg av stenbumlingar/ och kilometervis bränd skog som står som grått klotter/ likt den förunderliga skrift som stenar åstadkommer på stenar”.

Världsresenären brinner av iver att känna landets former med fingertopparna, men ger det samtidigt friheten att slukas upp av dimman igen. Vi välkomnar det mjukt begränsade blickfånget och alla frågor som befriats från sina svar. Det är så man borde låta sin egen vardagliga omgivning existera. Inför Bishops ögon får växtlighet, kulturtraditioner och människor friheten att frodas och behålla sin hemlighet: ”Hennes ansikte är slutet/ som en nöt, som en försiktig snigel/ eller som ett tusenårigt frö.

Kartläggarens nyfödda blick

I Bishops dikter möter man blicken som inte vet i förväg vad den skall tycka om världen: ”Topografin favoriserar ingen. Norr är lika bra som väst.” Här jollrar barnet som anar jordklotets form för första gången och låter varje pennstreck bilda början på en ny världsatlas. Den fria bishopska blicken har styrkan hos ett förstoringsglas där det bränner hål i skolans historieböcker och befriar också bildkonsten från att ställas ut på gallerier till att stå ute i den gassande solen och fäktas med regnet.

Politiska omvälvningar, krig och diktaturer försvinner in i ett poetskap som ritar sina egna väderstreck ända från eftertidskrigens debutsamling North and South (1946) till den sista samlingens politiskt och personligt omvälvande sjuttiotal. De självsäkra svaren som samlingen Geography III (1976) rabblar upp ur James Monteiths utslitna geografibok från år 1856 flagnar med tiden, men barnets nyfiket öppna ögon ser vidare. Här finns inga färdigt utstakade vägskäl att välja, inget uttråkat ”varför” eller ”när är vi framme”.

Här finns inga färdigt utstakade vägskäl att välja, inget uttråkat ”varför” eller ”när är vi framme”

Ögat som ger kustremsan i Florida en spetskrage av snäckor tar sig friheten att gjuta ihop landskapet utanför alla världsförklaringar: ”Allt bara förenat av ’och’ och ’och’.” Bishops blick dröjer sig kvar vid fiskebodar och bensinmackar. Den har sönder den politiska personkulten genom att stöpa och döpa om alla statyer till livsbejakande hyllningar utan fasta mål:

Monumentet är ett föremål, men utsmyckningarna,
som inte liknar något alls och spikats fast så slarvigt,
avslöjar att det är fullt av liv och önskningar:
att det vill vara monument, vill älska något.

Det tafatta i alla våra försök att beskriva något vi själva varit med om övergår i språkets självstyre: att skriva också det som inte kan ske och som vi aldrig kan se. På sina ställen påminner det bishopska verkets kombination av högkulturellt och folkligt, magi och sunt bondförnuft om den finska bildkonstnären Miina Äkkijyrkkäs (f. 1949) odyssé som avbildar och bogserar kolossala kor av lantras i plåt. När man inte kan bo på både avskild landsbygd och i stadskärnans trängsel, svetsar man helt enkelt ihop dem båda.

Hemma mellan isberg och tropiker

Bishop skriver med vidden hos en uppslagsbok över hela världen. Ändå känner man sig allt som oftast häpnadsväckande hemma i hennes diktboningar. Världsbeskrivningen sker på artigt avstånd med aldrig alltigenom distanserat. I Bishops verk är ord som ”homely” ingen raritet, men de är inte heller anspråkslösa utan rentav härdade och svårhanterliga. Då kan skenet hos dämpade motsvarigheter som ”enkel” och ”alldaglig” bedra.

Det är knepigt att göra ett urval i stunden av diktanhopningar som hunnit poleras släta som strandstenar av väder och vind. Lockelsen är stor att upprätta förklarande staket mellan läsaren och den oprövade nya betesmarken. Svenssons strävan till precision leder till att svenskan ibland tappar något av Bishops handfast påtagliga förmåga att skriva hjärtenära och fjärran i samma andetag.

Hos Bishop ligger hemtrevlighetens lägereldsvärme aldrig långt ifrån rovdjurets vaksamma öga

Hos Bishop ligger hemtrevlighetens lägereldsvärme aldrig långt ifrån rovdjurets vaksamma öga. För det mesta stirrar poetens vokabulär oss stint i ögonen, men den väljer också att vika undan när man minst anar oråd. Uppmaningarna att ”mista” och ”betrakta” klänger sig inte fast i våra vardagliga rutiner lika envist som de bishopska livsdevisernas förrädiskt lätta ”Lose something every day” och ”Watch it closely”.

I enlighet med titelns diktcitat väljer Svensson att följa ”minnet av livet” genom att redovisa också för Bishops postumt fortsatta resa och de stormar hennes opublicerade dikter väckt inom den litterära världen. Utvidgningen in i det postuma passar ett poetskap som aldrig rymts inom de tidsramar och konkreta rum de skrivits i. Svenssons val av titel reflekterar samtidigt en nästan ställningstagande distansering från Bishops levande knut av ”livet och minnet av livet som pressats ihop så hårt/ att de har blivit varandra”.

Regnbågar av fiskfjäll och oljefläckar

Livet är en uthållighetsgren där det gäller att öva upp sig till god förlorare för att gå i mål. Under sådana omständigheter måste dikter få ta lika god tid på sig som havsisarna när de lägga sig till rätta i knakande sakta mak om vintern:

Vattnet tycks upphängt
över runda grå och blågrå stenar.
Jag har sett det gång på gång, samma hav, samma,
som likgiltigt, knappt märkbart gungar över stenarna,
i iskall frihet över stenarna,
stenarna och därmed världen.

Man måste ta till snigelns eller grodans töjbara, böjliga, dröjande sinnen för att kunna handskas med en sådan syn. Bishop förkovrar sin penna till manet som tål en verklighet som människans sinnen inte längre står ut med att möta: ”Om du smakade på det, skulle det först smaka bittert,/ sedan salt och sedan helt enkelt bränna tungan.” Precis som den tjockaste isen håller varje dikt och hjärta kvar minnet av smältvatten.

Människan saknar havets nonchalans och klippans längd i tiden

Människan saknar havets nonchalans och klippans längd i tiden. Hon kan ändå ta för sig av dem båda för att nå klarhet. Bishop använder skrivandet som ett tidvatten, där det går att lagra årtionden av vulkanartade känsloförlopp, eroderande kärleksförhållanden och privata inlandsisar tills dikter orkar bli till. Då kommer hon åt att säga det tunga smekande lätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto