Det är något visst med att läsa debutanter, för att man får vara med om början, för att man får se vilken ingång de väljer, vilket ämne de tar itu med.

Emma Ahlgren (f. 1986) fick första pris i Arvid Mörne-tävlingen för sina dikter år 2012. Hon studerar bildkonst, ändå  tycker jag det är andra element än de visuella som stiger fram när man läser hennes första diktsamling, Isotopia. Om man slår upp ”isotop” på Wikipedia får man följande förklaring: ”Isotoper är varianter av atomer med olika antal neutroner av ett och samma grundämne. De har därmed samma antal protoner men olika masstal”.

Känslomodeller, kaos

Nu vet jag inte exakt hur Ahlgrens relation till fysiken ser ut, men hennes dikter avspeglar mitt förhållande till det lilla jag vet om den vetenskapsgrenen: jag ser en atommodell framför mig. Urmodellen på den första fysikbokens första sida ser lättfattlig om än abstrakt ut. Småningom blir illustrationerna och tillhörande förklaringar så förvirrande att jag bara koncentrerar mig på vad jag måste kunna för att få godkänt i provet. Efter avslutad skolgång får jag ändå ett mer avslappnat förhållande (och inser att modeller är modeller, och har mycket lite med verkligheten att göra).

Dikterna är välanvända formuleringar och resultat av medvetna val, men de avspeglar det tillstånd man befinner sig i när man inte kan strukturera händelser

Till sidantalet är Isotopia en rätt tunn samling, men bokstavligt taget en samling, dikterna är anhopningar av ord, meningar, känslor och tankar. Dikterna är välanvända formuleringar och resultat av medvetna val, men de avspeglar det tillstånd man befinner sig i när man inte kan strukturera händelser inom och utanför en själv: kaos. Det är ju det fysiken också strävar till: att hjälpa oss att få ett grepp om det som är utanför vårt vetande. Här finns en tendens att gå utanom det svåra, onämnbara, det minnet inte kan få fatt.

Exakt anslag

Sidorna i Isotopia visar på ordrikedom, ändå är Ahlgren som diktare inte yvig eller översvallande. Orden står för enskilda benämningar och betydelser, inte måla(n)de känslor.

Det handlar om att föda, bland annat.

Det är både befriande och sympatiskt med en ung person som vågar ta itu med något hen inte behärskar eller kan kontrollera. Ja, du gissar rätt: det handlar om att föda, bland annat, men också om mycket annat som kan läsas in sammanhanget där mycket kretsar kring ”x” och ”y”:

Under latensfasen mjölkas kor, sys knappar i. Potatis skalas
och serveras i skir köttsås.
I baksätet går slemproppen medan dina bröder bakar
moderkakor i sandlådan.

/…/

 Utsatthet och ansvar

Isotopia är indelad i två avdelningar. I båda avdelningarna ingår fysiken, familjen och feminismen som överbyggnad. Huruvida enheten – atomen – är individen eller familjen är det upp till läsaren att själv avgöra. Den första delen fokuserar mer på barndom och utsatthet, den andra på föräldraskap och ansvar. I båda delarna ingår våld och sönderfall kontra de krafter som håller partiklarna i sin som det förefaller vara förutbestämda omloppsbana likt de processer som gör att vi normaliserar våld.

/…/

Nej, helveteshärdsmälta var det inte jämt.
Hälften jag är du
hälften av halva jag, en fjärdedel (25%) utspädd med övrig
genetisk massa cirkulerar i mina avkommors

vener, cytoplasma, tarmar, hjärtmuskler, hårfästen, munnar,
lynne, gyckel, kroppsspråk, ordförråd.
I subtil, nästan osynlig nyans målas nylistad smärttröskel om.

Den första delen fokuserar mer på barndom och utsatthet, den andra på föräldraskap och ansvar.

Samma resonemang kan tillämpas på ekologin och de hot mot den som finns där.

Ahlgren har en förmåga att gestalta, utan att skriva om, hon övertygar och går rakt på sitt ämne – ändå behåller hon ett sakligt-diplomatiskt tonfall. Kanske det enda möjliga? Min läsning vacklar mellan att se hoten som verkliga och konkreta, eller mer abstrakta, på en känslo- och upplevelsenivå. Båda är tänkbara.

Dela artikeln: