Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gränser, dofter, paradoxer

Carita Backström, 27.1.2012
Eva Odrischinsky & Mikaela Hasán (red): Jerusalem. En bok som hjälper dig att gå vilse 299 s., Söderströms 2011

”Jag stiger på vid hållplatsen utanför Shmuliks hårsalong på Emek Refaimgatan och slår mig ner vid fönstret.” Så lyder första meningen i Jerusalem. En bok som hjälper dig att gå vilse. Vilket lockande namn, tänker jag, Shmuliks hårsalong, vem skulle inte vilja bli klippt och friserad i den.  Bussfärden går längs Jaffagatan, förbi Gehenna och det ultraortodoxa Mea Shearim, förbi Holocaustcaféet, palestinska Beit Hanina och judiska Pisgat Zev, till Hebreiska universitetet på Scopusberget. Under färden tänker jag på vilken aura namn har. Namn som geografiska fästpunkter, som historiska markörer, som besvärjelse, mantra.  Många av namnen, både de uråldriga och de dagspolitiska, är djupt rotade i vår historia och världsbild, andra kräver vardaglig lokalkännedom. Sammantaget formar de sig till en platsens poesi, som i fortsättningen genomsyrar hela boken, lockar mig att upptäcka, igenkänna, förvånas, kanske gå vilse.

Namnen formar sig till en platsens poesi, som i fortsättningen genomsyrar hela boken

Det är Eva Odrischinsky som stiger på bussen. Hon är lugn, ”det är sju år sen senaste bussbombning”, men ren vid nästa busshållplats händer följande: en ”osannolikt stor palestinsk kvinna i svart kaftan och huvudduk”, och dessutom med en ”enorm svart väska”, stiger på. Skräcken från förr hugger tag och släpper inte förrän kvinnan stigit av och Eva får syn på skylten till en klädbutik, Maayan Shtub, Stubs källa, där judar och araber handlade på 1940-talet.

Kanske måste det börja med rädslan. I den här boken är det Evas rädsla, i en annan kunde det vara den palestinska kvinnans. I den här boken är blicken den judiska och nordiska, samtidigt som Palestina är ständigt närvarande, som en schibbolet för de fyra författarna: två finlandssvenskar, Mikaela Hasán och Eva Odrischinsky, och två rikssvenskar, Mats Gezelius och Lotta Schüllerqvist. De vrider och vänder på sitt förhållande till den Heliga staden, och utmanar också mig att pröva och ompröva mina föreställningar. Också de minnen jag har från en resa för länge sen, 1995, när det kändes relativt lätt att röra sig i Jerusalem och i hela landet.

Alla berörs av gränserna

Jerusalem är en stad som skärs sönder och delas upp av gränser, både synliga och osynliga och ibland också inbillade. Gränserna är dagliga hinder på väg till jobbet, de avskär palestinier från sina forna hem, de ger kanske ett tillfälligt skydd, de provocerar, de kan överskridas. Alla berörs av gränserna, också de fyra skribenterna.

Mikaela Hasán gör fem resor till Jerusalem och bokför de intryck, frågor och känslor som staden väcker hos henne. De rör sig mellan glädje och förtvivlan. Hon tar – med en viss längtan tror jag – till sig den judiska kulturens strikta regler, samtidigt som hon roas av judarnas uppfinningsrikedom för att kringgå sina regler. Att det finns ett ställe som är så ”underbart och vansinnigt och fullt av motsägelser”!

Vänskapen löper som en hoppfull tråd genom boken men ställs också på hårda prov

Hon söker sig också till den andra, palestinska, sidan med ”en kittlande känsla av att ta steget över till något lite främmande, lite förbjudet”. Hon läser hebreiska tillsammans med kvinnor från olika länder och olika religioner, bekantar sig med palestinsk teater och blir vän med Mahmoud som jobbar i en bokhandel i Östra Jerusalem. Deras vänskap löper som en hoppfull tråd genom boken men ställs på hårda prov under Gazakriget och operation Gjutet bly. Mikaela plågas, vet varken ut eller in; handlar bombningarna om ett rättmätigt försvar från Israels sida eller en överreaktion, måste man ta ställning, är det möjligt att låta bli? Både från Mahmoud och från sina judiska vänner får hon höra att det är lätt för henne att se allt relativt, att vara liberal, ”för du bor ju inte här”. Mikaelas vånda är ett uttryck för det som Amos Oz kallar en tragedi i ordets ursprungliga bemärkelse: en kollision mellan rätt och rätt.

Gröna papegojor

”Jag har friheten att gå över gränsen mellan de båda världarna, den israeliska och den palestinska. Och möjligheten att lära känna och älska båda sidorna, med alla sina begränsningar, fördomar och sin okuvliga livskraft”. Så summerar Lotta Schüllerqvist sin situation som korrespondent för Dagens Nyheter.

Hennes kollega, Mats Gezelius (känd också för finländska läsare), skulle också han vilja vara en sådan ”grön papegoja”, en främmande fågel som ibland landar i staden och kan stå utanför konflikten. Men han är gift med en israeliska, och tvingas ibland positionera sig.

Mats vet mycket om Jerusalems historia, arkitektur och växlande ägoförhållanden. Han besöker luggslitna problemoråden med fattiga orientaliska judar, nya invandrargrupper som ryssar och etiopier, och gästarbetare – de liknar Rinkeby och jakobacka. Han har också näsa för vad som är chickt och trendigt, i Jerusalem lika väl som i Stockholm eller Helsingfors. ”Prestigefyllt läge vid en tyst bostadsgata i det eftersökta Baka-området på gränsen till Tyska kolonin… i arabisk stil med högt i tak” – en bostadsannons som avslöjar en bit Jerusalemhistoria. Tyska kolonin fick sitt namn av ett protestantiskt ordenssällskap som på 1800-talet köpte marken av araber från byn Beit Safafa. I början av 1900-talet byggde Jerusalems välbärgade arabiska medelklass sina villor här, omgivna av stora trädgårdar. Efter självständighetskriget 1947-49 (eller nakba, katastrofen, som palestinierna säger), flydde araberna, och in flyttade judiska flyktingar från olika delar av världen, en del också från Gamla stan, som efter kriget hamnade på den jordanska sidan. De forna ägarna är enligt en lag från 1950 ”frånvarande” och utan rätt till sin egendom, och de arabiska husen med sin osmanska arkitektur hör i dag till de mest eftertraktade på Jerusalems fastighetsmarknad.

Det finns judar som av moraliska eller politiska skäl inte vill bo i de arabiska husen, men i ett sådant hus, pietetsfullt renoverat, bor advokaten Shlomo, som anser att man inte skall riva upp det som skedde 1948. Men samme Shlomo har använt hela sitt yrkesverksamma liv åt att försvara palestinier som har råkat i kläm på grund av ockupation och bosättarpolitik. En människa med sinne både för historiska realiteter och rättvisa, tänker jag, och det behöver inte vara en paradox.

Doften av mynta och malva

Mats Gezelius har också sinne för mat, och ägnar ett kapitel åt ”svenskens frestelser”. Att här plötsligt tala om sig som ”svensken” låter litet kokett, som om han skämdes för sina kulinariska strövtåg. För min del njuter jag av att följa honom till Gamla stans marknader och gränder, sniffande och snusande i kryddbodarna och mumsande på färsk falafel och kubbeh. Här, menar han, växte Jerusalemköket fram, på gårdarna runt de gemensamma ugnarna, där husmödrarna på arabiska och jiddisch bytte recept med vilda örter och billiga inälvor.

Mat som grunden för fredlig samexistens, kanske en bättre väg än politikens?

Mats extraknäcker ibland hos kocken Moshe, åter en av de många sammansatta personer som befolkar boken. Moshe bor i en bosättarstadsdel, och bosättningarna är som känt en av de hårdaste nötterna i fredsprocessen.  Men han hör också till Chefs for Peace, en sammanslutning av judiska och arabiska köksmästare som lagar mat tillsammans och upptäcker gemensamma traditioner. Mat som grunden för fredlig samexistens, naivt kan det tyckas, men kanske en bättre väg än politikens?

Sabbatshissen och farmors peruk

Till de roligaste historierna i boken hör ”kriget om sabbatshissen”. Det är Eva Odrischinsky som berättar den och det är i hennes hus som kriget utspelar sig. Den judiska lagen förbjuder hantering av elektricitet på sabbaten men det behöver inte hindra en troende jude från att dra nytta av vetenskap och modern teknik. Som t.ex. en sabbatshiss, som går och stannar av sig själv. Varför frågan om att införa en sådan hiss leder till krig i husbolaget ska jag inte avslöja, bara säga att det är mycket mänskligt och att det har att göra med förhållandet mellan olika sorters judar.

Eva är den som har de starkaste rötterna i Jerusalem, men hennes väg till den Heliga staden har varit lång och slingrande, från en sekulär uppväxt i Helsingfors till sin aliyah (återvändo till fädernas land) och ingifte i en ortodox familj. Hon skriver inifrån, djupt personligt och samtidigt informativt, om den brokiga väv som stadens judiska befolkning utgör, och till vilken hon nu hör.

Så här kan det se ut på mikronivån, familjen: Mannen är en som det verkar vidsynt ortodox rabbin, de två styvsönerna, Baruch och Jonathan, ultraortodoxa chassider. Sönerna erkänner inte Staten Israel och sionisternas politik, för enligt deras tro har judarna rätt till makten i landet först när Messias har kommit. Baruch jobbar på ett hightech-företag men uppfostrar sina söner ultrareligiöst, Jonathan ägnar varje vaken stund åt Thorastudier och bön. Jonathans hustru Tamara hör till de så kallade Yerushalmi-judarna som kom till landet på 1700- och 1800-talen, identifierar sig med lokalbefolkningen och kan klä sig som den. På sabbaten tar Jonathan på sig en fotsida omlottrock i guld- och vitrandigt damaskussilke och stor rund minkhatt. Då liknar han en arabisk prins. Till vardags är det svarta rockar som gäller. När Eva besöker dem klär hon sig långkjolat och långärmat och tar på sin peruk. Men Jonathans barn låter sig inte luras, de pekar på hennes tydligen alltför snygga och naturtrogna peruk och frågar: ”Varför har farmor ingenting på huvudet?”

”Varför har farmor ingenting på huvudet?”

Det är uppfriskande, rentav nyttigt, att på det här sättet få glänta på dörren till en värld av vilken man oftast ser bara ytan, tänker jag som läsare. Men Eva kan tycka att släktingarna kunde visa litet ömsesidig respekt för henne. Tills hon kommer till följande slutsats: ”Som liberal blir jag, per definition, allt mer mig själv ju tolerantare jag är; de ultraortodoxa däremot upphör att vara sig själva om de blir alltför toleranta. En liberal före detta teaterregissör kan gott klä ut sig till ultraortodox tant utan att ge avkall på sina principer och svika sig själv”. En sansad slutsats inom familjen, och tänkvärd också i andra situationer, med andra religiösa och kulturella förtecken.

Dock inte alltid, inte hur långt som helst, och även en liberal drar sina gränser. För Evas del kommer gränsen emot vid Templet. När en palestinsk guide ifrågasätter Templets existens rämnar marken: ”jag hade trott mig kunna leka med gränsen, slira av och an på den, sträcka mig över och flörta med den andra sidan” skriver hon. Reaktionen förstår jag, men formuleringen skorrar; varför är det att leka och slira och flörta, om man försöker se Jerusalem med ”den andres” ögon? Särskilt när man som Eva betraktar världen med en öppen och kritisk blick.

Att ledas in på nya vägar

Jerusalem har en undertitel: ”En bok som hjälper dig att gå vilse”. Det låter lockande och visst tappar jag bort mig i stadens historia och politik och geografi. Men jag leds också in på nya vägar, som gör bilden av staden mera nyanserad, mera komplicerad, och därför närmare verkligheten. Inte hela verkligheten, men de här fyra personernas möten med den. Inspirerande, utmanande, mersmak.

Jag ställer in Jerusalem i hyllan bland mina Israelböcker. Där står David Grossman och Amos Oz och Edward Said och Göran Rosenberg och Nathan Shachar och några till. Nya är Simon Sebag Montefiores monumentala Jerusalembiografi, och Sari Nusseibehs Once Upon a Country. Nusseibeh är filosof och rektor för det arabiska Al Quds-universitetet i östra Jerusalem. Liksom Oz och Grossman, och tillsammans med dem, är han en kritisk röst och en outtröttlig brobyggare och freds- och gräsrotsarbetare. Nusseibehs bok skaffade jag för att Mikaela Hasán nämner den som ett palestinskt svar på Oz En berättelse om kärlek och mörker. Det var ett gott tips som jag vill ge vidare, tillsammans med mitt personliga urval författare. Det är nämligen också så Jerusalem fungerar: man vill läsa mera och man vill fortsätta att ströva omkring i denna laddade stad.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto