”Mamma och Fatima har varit vänner sedan mamma för första gången vågade sig till moskén. Några år senare gjorde hon sin shahada i Fatimas vardagsrum inför imamen och några vänner, finska systrar, precis som hon själv, och när hon uttalade orden ashaduanlailahaillallah, kände hon att hon blev brännande het i hela kroppen, så het att hon började darra. Imamen såg på henne och sade att det var shaitaan, djävulen, som lämnade hennes kropp, alla synder som brann. Sedan var allt förlåtet.” (Johanna Holmström, Asfaltsänglar, 2013)

Härom veckan lade jag sista handen vid min doktorsavhandling om flerspråkighet i romaner och noveller från sent 1800-tal till 1940-talet – och disputerar den 29 mars i litteraturvetenskap med avhandlingen Att skriva sig över språkgränserna. Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa (Åbo Akademis förlag).

Än en gång slog det mig hur mycket som har förändrats när det gäller flerspråkig litteratur mellan den tid jag skriver om och den tid vi lever i. Och samtidigt: hur mycket som ändå ter sig precis likadant.

Vad är flerspråkig litteratur?

Men först: vad talar vi om när vi talar om flerspråkig litteratur? Att frågan alls behöver ställas beror delvis på att vi – trots att världen är flerspråkig – lever med det som litteraturforskaren Yasemin Yildiz kallar ”enspråkighetsparadigmet”. De senaste tvåhundra åren har föreställningen om det enda, privilegierade modersmålet som grund till vår personliga och nationella identitet visat sig vara oerhört livskraftig och inflytelserik. Enspråkighetsparadigmet sträcker sig också till litteraturen: de flesta av oss utgår ifrån att böcker är skrivna på ett språk – finska, svenska, engelska eller något annat. Och vi kanske inte funderar över hur gränserna kring dessa språk har dragits.

Men det att frågan ”Vad är flerspråkig litteratur?” ännu behöver ställas har också att göra med att ”flerspråkig litteratur” kan betyda så många olika saker. Som den tyska litteraturprofessorn Monika Schmitz-Emans har lyft fram kan flerspråkig litteratur gälla flerspråkiga länders litteratur, t.ex. Finlands vars litteratur skrivs på finska, svenska men också på samiska och andra minoritetsspråk.

Flerspråkighet och litteratur kan också handla om flerspråkiga författare – Joseph Conrad och Samuel Beckett är ett par namn ur världslitteraturen, Edith Södergran och Zinaida Lindén finländska namn från igår och idag. En del flerspråkiga författare skriver bara på ett språk, som ibland är ”modersmålet”, ibland ett annat språk. Andra skriver på flera språk.

Sedan finns det sådana författare som – oavsett om de själva är flerspråkiga eller inte (den definitionsfrågan är inte lätt) – använder sig av flera språk i en och samma bok eller i en och samma text. James Joyce är en av de mest uppmärksammade. I nyare finlandssvensk litteratur kan Kjell Westö och Johanna Holmström nämnas. En annan är Cia Rinne, vars lyrik är fullständigt polyglott. Så här kan det se ut:

Ceci n’est pas une pipe
ceci is keene pipe oder was
ist keine pfeife nicht.
da pfeif’ ich drauf
pipe oder nicht
pipe ou pas
pipeoupas
pipapo
(Cia Rinne, ur ”milano notes”, notes for soloists, 2009)

Därtill kan man tala om flerspråkighet ”inuti” i ett språk – med inslag av dialekt och annan variation. Det har varit viktigt i Finlands litteratur – tänk på Aleksis Kivi! Och sist men inte minst vill jag lägga till flerspråkighet som litterärt motiv.

I min avhandling låg fokus på den flerspråkiga texten – i mitt fall svenska texter med inslag av finska, ryska, tyska, engelska och till och med lite jiddisch. Jag ställde frågan: Vad gör flerspråkigheten med texterna – estetiskt och politiskt? Vad händer när texten blir flerspråkig – i texten, med oss som läser den, och med bilden av författaren till texten ifråga?

Den flerspråkiga textens många läsare

Det som inte har försvunnit under de senaste hundra åren är de frågor som forskare, recensenter, debattörer och författarna själva dryftar kring litterär flerspråkighet, åtminstone i den finlandssvenska litterära offentligheten: Kommer förlagen och läsarna, särskilt de i Sverige, att acceptera böcker med inslag av ”främmande” språk? Beror finskan och finlandismer i finlandssvensk litteratur på att författaren inte vet vad som är korrekt svenska? Eller behövs främmande språk tvärtom för att kunna skildra dagens verklighet? Och kräver den flerspråkiga texten en läsare som förstår och kan översätta alla de inblandade språken?

En sak som alla de här frågorna gör tydligt är att flerspråkighet i litteratur inte är något som kan bedömas helt utgående från texten i sig. Det som flerspråkig litteratur visar upp mera explicit än enspråkig litteratur är att det inte finns ett slags läsare, en idealisk läsare. Den utmanar våra kunskaper och förväntningshorisonter.

Olika läsare släpps in och stängs ute i olika hög grad, beroende på språkkunskaper. Det är en annan sak för en läsare som inte kan finska att läsa en svensk bok med en massa inslag av finska i än det är för en läsare som kan både svenska och finska. Men saken är mer komplicerad än så. Man kan förstå främmande ord på olika sätt.

Också en läsare som inte kan översätta de främmande ordens innehåll kanske förstår dem som signaler om att ”nu rör vi oss i en miljö där det här språket talas” eller ”den här litterära gestalten är egentligen finskspråkig”. Här fungerar flerspråkigheten trots allt som berättarverktyg. Ännu en poäng är just det att läsaren fattar ”jag blir utesluten, även jag som tillhör språkmajoriteten, den språkliga normen i ett samhälle”. Hon tvingas inta en ny position, se saker ur ett annat perspektiv.

Men det stannar inte där: Det finns annat slags flerspråkighet, som inte består av ord och meningar på andra språk men av en ibland nästan osynlig påverkan från andra språk, t.ex. översatta ordspråk och metaforer eller en konstig användning av ord som får ”det egna” språket att bli främmande. Det här händer hos Kafka, hos Hemingway, hos finlandssvenska modernister som Södergran, Henry Parland och hos Monika Fagerholm. Här kan man fråga sig om inte den läsare som är helt obekant med dessa främmande spår rentav är den bästa mottagaren av flerspråkighetens främmandegörande förmåga.

I morgon då?

Många av frågorna kring flerspråkig litteratur – om äkthet, förståelse och översättning – har funnits under lång tid. Men en av de största skillnaderna idag är att forskningen om fenomenet har ökat på allvar. För bara tio år sedan var det varken i Finland eller i Norden överlag särskilt vanligt att tala om flerspråkig litteratur. Det har funnits pionjärstudier, och det har funnits flerspråkig litteratur, men forskningen har släpat efter.

Men nu frågar sig fler och fler vad den litterära flerspråkigheten har för betydelse, hur den fungerar. Det här sker inte bara på litteraturvetarhåll utan även hos språkvetare. Och i januari startade det flerspråkiga projektet ”Kirjallisuuden monikielisyys nyky-Suomessa” där litteraturforskare, sociologer och författare deltar och där inte bara traditionell litteratur utan också den grafiska berättarkonsten finns med.

Sedan ser ju världen annorlunda ut idag. Finland har aldrig varit språkligt homogent – något det tål att påminna om – men språkkartan ser annorlunda ut idag. Här öppnar sig ett stort forskningsfält. Hur spelar t.ex. inskott av arabiska, finska och engelska mot varandra i Johanna Holmströms romaner? Förändras deras betydelse när romanerna översätts till finska eller läses i Sverige?

I morgon då, hur blir det då? Om jag får komma med några önskningar skulle det vara att vi alla skulle göra oss lite mera medvetna om enspråkigheten som norm – och utmana den. Att författarna skulle våga experimentera lite mer, släppa in lite större inom- och tvärspråklig variation. Och: att förlagen och kritikerna skulle tillåta dem det. Inte för att flerspråkig litteratur i sig är bättre än enspråkig, utan för att det är en enorm språklig och litterär resurs som kan ge upphov till så mycket roligt, spännande, produktivt. Och att vi som läsare genom den kan få syn på nya och oanade sidor inte bara av språket utan också av oss själva.

Julia Tidigs
Skribenten deltar i forskningsprojektet ”Kirjallisuuden monikielisyys nyky-Suomessa” (Turun yliopisto/Koneen säätiö) och även verksam som kritiker.