I fjol var det hundra år sedan Joe Hill (1879-1915) avrättades. Ett minnesår som på sina håll uppmärksammades en hel del. I Sverige med tre böcker om honom. I USA med bl.a. minneskonserter, där en mängd kända och mindre kända artister framförde hans sånger. För Joe Hill är i USA en äkta ”working class hero”, en legend, en martyr och en förebild för många senare musiker, som t.ex. Bob Dylan, Bruce Springsteen och Tom Morello.

Industrial Workers of the World, där Joe Hill var aktiv, är en del av berättelsen om ett annat Amerika

Den socialistiska arbetarrörelsen i USA håller också minnet av sina avrättade aktivister vid liv och vid sidan av Haymarketmartyrerna är Joe Hill den mest hyllade. Då man firar hans minne, håller man samtidigt den frihetliga och radikala, syndikalistiska traditionen inom arbetarrörelsen levande. IWW (Industrial Workers of the World), där Joe Hill var aktiv, är också den en del av berättelsen om ett annat Amerika, en dröm som lever också nu.

Arbetare, luffare, musiker, agitator

Joe Hill, eller Joseph Hillström, eller Joel Emanuel Hägglund var en svensk invandrargrabb i USA, som fick lära sig att den amerikanska drömmen starkt påminde om en mardröm. Han var arbetare, luffare, musiker, agitator och wobbly (medlem i IWW). Det är inte mycket man med säkerhet vet om hans liv, förutom fängelsevistelsen och dödsdomen.

Däremot har hans sånger levt vidare och sjungs flitigt ännu i dag. Joe var rörelsens främsta sångförfattare och tog ofta melodin från nån välkänd väckelsesång och satte till en egen text där han drev med borgare, präster, strejkbrytare och annat pack. Sångerna blev enormt populära. IWW var inte endast en radikal fackföreningsrörelse, utan också en sjungande rörelse och deras lilla röda sångbok var legendarisk. I den fanns texterna till många av hans sånger.

Joel Emanuel Hägglund var en svensk invandrargrabb som fick lära sig att den amerikanska drömmen starkt påminde om en mardröm

Staten och borgarna hatade och förföljde wobblies och som känd agitator var Joe alltid i fara. Då det uppkom en möjlighet att anklaga honom för ett rånmord (som han högst sannolikt var oskyldig till) så skydde man varken falska vittnesmål eller en kass rättegång. Trots massvis av protester dömdes han till döden och resten är historia, som man brukar säga. Joe Hill blev en martyr, en legend och en del av den alternativa traditionen i USA.  Man dödade en man, men hans sånger och idéer lever kvar.

Arvet efter Joe Hill – vem tillhör det?

Joe Hills minne lever kvar i musik, film, teater, tecknade serier och naturligtvis i böcker, så det är inte några stora nyheter man har att vänta sig då Göran Greider väljer att skriva en bok om en av sina hjältar, Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia.

Man blir naturligtvis en aning skeptisk, då en socialdemokrat som Greider skriver om en syndikalistisk agitator, men författaren låter sig inte hindras. Kanhända han ändå i högre grad ser sig som en del av en bredare arbetarrörelse, än som enbart socialdemokrat. Det skulle emellertid inte vara första gången som man försökte dölja att Joe Hill tillhörde den andra arbetarrörelsen. Såväl sossar som kommunister har försökt ta åt sig arvet efter Joe Hill, samtidigt som man aktivt bekämpat syndikalismen. Greider gör inte det. Han låter IWW och syndikalismen tydligt komma fram i positiv anda.

Såväl sossar som kommunister har försökt överta arvet efter Joe Hill, samtidigt som man aktivt bekämpat syndikalismen

Det är ingen brist på litteratur om Joe Hill på svenska. Kanhända det var olyckligt för Greider att det också kom ut två andra böcker samma år. Den trespråkiga Never forget Joe Hill – Glöm aldrig Joe Hill, som man kanske kan kalla en syndikalistisk coffee-table bok, och William Adlers Joe Hill. Mannen som aldrig dog, som väl är den mest ingående biografi som skrivits om honom. Men, det är inte för att Greider skulle komma fram med några nya fakta som hans bok är läsvärd, utan för greppet i den. Greider vill med sin bok göra Joe Hill till vår samtida, i en värld där klasskampen blivit hårdare.

Staden som tidsmaskin

Göran Greider använder sig av staden som tidsmaskin. Han vandrar kring i några städer, som ger namn åt kapitlen i boken: Chicago, Gävle, San Pedro och Salt Lake City. Städer där – i en annan tid – Joe Hill vandrade, på luffen, sökande efter arbete, eller för att stöda strejkande arbetare. Greider låter de två tidsplanen sammanfalla.

Greiders bok blir  inte endast  biografi, utan samtidigt också  reseskildring, reportage och arbetarhistoria

I ”Balladen om Joe Hill”, en sång som sjungits av bl.a. Paul Robeson och Joan Baez, sägs att Joe Hill aldrig dog och att man alltid kan finna honom där arbetare strejkar och slåss för sina rättigheter, och det är också där Greider söker honom. På så vis går tidsplanen ihop i en obruten klasskamp. Greider söker, samtidigt som han sätter sig in i Joe Hills liv, också spår av det arv han lämnat efter sig. Han diskuterar med fackföreningsaktivister och dagens wobblies om klasskampen i USA nu och då, och om deras förhållande till Joe Hill. På så vis blir Greiders bok inte endast en biografi, utan samtidigt också en blandning av reseskildring, reportage och arbetarhistoria.

Legenden och mysteriet

Joe Hill är inte bara en legend, utan också ett mysterium. Händelserna som ledde fram till hans avrättning är höljda i dunkel. Samma dag som det skedde ett rånmord i mormonstaden Salt Lake City, fick också Joe skottskador. Åklagarna påstod att han fått dem i samband med rånet. Joe nekade och vägrade in i döden att avslöja hur han sårats.

Då Greider grävde i historien om wobblies och hobos upptäckte han att den härbärgerade en gaykultur

Greider har en egen teori och det är kanske den som fått störst uppmärksamhet av allt i boken. Då Greider grävt sig djupare in i historien om wobblies och hobos, upptäckte han att det existerade en gaykultur i dessa kretsar. Greiders hypotes är att skottskadan kan ha haft något att göra med att Joe möjligen var homosexuell. Kanske. Det är en hypotes lika god som någon annan. Mysteriet blir olöst och Joe Hill vandrar vidare som mannen som aldrig dog, för att hans sånger och drömmar lever vidare i kampen om en bättre värld.

Dela artikeln: