Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Med en underbar brist på hurtighet

Robin Valtiala, 17.6.2016
Heidi von Wright: som om m 101 s., Schildts & Söderströms 2016

Heidi von Wright är en diktare jag alltid tycker om att läsa. Man känner hela tiden att hon talar om det brännande i livet, också de stunder man inte alls skulle kunna förklara vad det är hon talar om. Det här gäller också, och inte minst, de gånger hon är rolig (det är hon ofta). Även hennes mindre starka dikter är värda uppmärksamhet; jag har en känsla av att just dessa ofta är ämnade att fungera som relevant bråte kring de punkter i den inre och yttre världen hon speciellt vill att man upptäcker.

En del sådan här bråte finns i samlingen zon från 2014. Jag rekommenderar den också, och jag rekommenderar delta (2012) där det finns flera pratiga transportsträckor än i den nya samlingen som om m, men som jag som läsare gärna tar mig över (och hinner se mycket längs vägen).

I samlingen är det svårt att hitta något överflödigt. Jag är fascinerad från början till slut

I som om m har jag svårt att hitta något överflödigt. Jag är fascinerad från början till slut. Det här är eventuellt diktarens bästa bok hittills. Och omslaget av Ulla Donner är det vackraste jag har sett på länge, och det speglar i sin sensuella minimalism innehållet precis.

Vi befinner oss i dikterna i en arktisk miljö, där det finns mycket tomhet runt omkring, och där isen håller på att smälta. En sämre poet, med större intresse än von Wright har av att undervisa läsaren, skulle i onödan påpeka att det handlar om klimatförändringen. (Som det är viktigt att tala om, men inte nödvändigtvis i dikter, om man vill att de ska förbli mångtydiga små världar för sig.) Den smältande isen kan också handla om den egna tiden som rinner bort, om ensamhet och om möjligheter man ser försvinna. Om man vill handlar det också om en forskningsfärd i alldeles traditionell mening.

Tomheten och skrivandet

 Det är inte heller svårt att se den intressanta men ofta frustrerande tomheten i landskapet som en metafor för (dikt)skrivandet. I en dikt av den här längden säger hon allt som ur en viss synvinkel finns att säga om den processen:

det behövs tid
för att förstå tiden

I vardagligt tal är ”meningslöshet” så gott som alltid ett negativt ord. Men i vissa former av den mest intressanta poesin kan frånvaron av mening kännas som något som ger frihet och livskänsla: ingen har definierat något, min hjärnas nervbanor får koppla ihop vad de vill, hur de vill. Få har vad jag vet belyst den här känslan och möjligheten lika väl som Gunnar Ekelöf, i boken Strountes från 1955:

När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant:
Fynd i myllan
som man vänder med en arkeologisk spade:
Det lilla ordet du
kanske en glaspärla
som en gång hängt om halsen på någon
Det stora ordet jag
kanske en flintskärva
med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega
kött

När man läser ur det här meningslöshetsperspektivet behöver raderna inte innehålla någon frustration

Men von Wright kommer lika nära:

vad hör vad
hör inte
hit

bortglömd eller bortvald
bredvid eller utanför

kan du läsa det här
förstår du
(poesi)

När man läser ur det här meningslöshetsperspektivet behöver rader som följande inte innehålla någon frustration: ”planerar omsorgsfullt resorna/ ger mig aldrig av”

Jag kommer att tänka på vad en brådmogen klasskamrat som hade bott i USA en gång berättade i lågstadiet, om ett fantasitest för blivande astronauter. De fick framför sig ett vitt papper och skulle berätta vad de såg. De som sa ”ett vitt papper” fick noll poäng, fler poäng fick man ju mer man räknade upp ”snö, is, isbjörnar…” Emellanåt känns som om m som om den var påhittad av NASA, för att se vad läsare kan hitta.

Glidningar, skorranden

Jag hittar små glidningar i ord, som solen som går över snön, förändrar förnimmelserna utan att ge en några förklaringar till varför de är starka

allt det som alla såg
ni tog er tid att beskriva
förklara
förväxla
förinta
nej inta

Och miniskorranden, här i konsonantlängderna i ”förinta” respektive ”inta”.

 Det handlar långt ifrån enbart om en värld av texter

Men det handlar långt ifrån enbart om en värld av texter. Jaget i dikterna begrundar samhället och människorna, som oftast är långt borta. När de citeras är det indirekt, och de framstår som svala:


hör jag misstag
eller
gemensamma
försök

vad är försök

Smärtan kan bli riktigt stark:

fastnar alltid
i en tanke
i ett avsked
i en sorg

trång tystnad
hur kan något
så stort förbli
så åtsittande

Strukturera, övertolka

Jag är med i varje ord jag läser, övertolkar, vilket någon som skriver dikter av det här slaget får vara beredd på att man gör, och antagligen har författaren inte heller något emot att man gör det. Jag inser hur starkt jag i min läsarfantasi strukturerar dikterna, genom att jag blir förvånad när jag vänder sida och följande ord är ett annat än jag föreställde mig. Det vill säga någon del av mig föreställde sig intuitivt, för medvetet skulle jag inte kunna säga vilket ord jag väntade mig att där skulle finnas. Jag blir överförtjust på sidan 33:

sot under naglarna

den kompakta tystnaden
sotig och kompakt

en mening slutar här

Meningen blir som en stig man tappar bort, och sedan återfinner ett stycke bort

Vad jag tycker så mycket om är att dikten förklarar absolut ingenting. Men sedan hittar jag en kompletterande dikt, och tycker först inte om symmetrin som uppstår:

och här börjar en annan

drömmer om
brustna träd
glest hår
och
tänder
som lossnar
 

Är det så att jag inte är klok, om jag nu tycker texten fick för tydlig gestaltning? Men det är som om den mening jag intuitivt skapade för mig själv nu är bruten. Fast då landar jag å andra sidan kanske mitt i diktarens intention: den intuitiva meningen ska också brytas, som håret och tänderna. Och jag modifierar vad jag sa ovan om att von Wright når lika långt som Ekelöf: hon når längre, för här finns inte ens något så påtagligt som Ekelöfs, trots det imaginära sammanhang den förekommer i, mycket påtagliga tandpetare.

Dessutom förankrar von Wright genom den här fortsättningen på följande sida, texten i den fysiska arktiska miljön boken startade i. Meningen blir som en stig man tappar bort, och sedan återfinner ett stycke bort.

Markörer, perspektiv

En enda dikt kunde kanske ha uteblivit:

och du
du
skatteplanerar
dig
fram till ett

självbedrägeri

Nej, det här är mindre en dikt än en morgonsamling. Skatteplanerare bedrar inte sig själva utan samhället. Den här moralen är ämnad för människor som får en liten del av den gemensamma kakan, de ska lära sig att inte vilja ha mer och istället trösta sig med att de är större och bättre människor än de som tar för sig så fult. De riktigt stora skattesmitarna skrattar, är nöjda ju mera det här tänkesättet florerar bland dem de betraktar som småfolk.

Jag funderar över om det finns något dolt perspektiv i de här raderna, men hittar det inte

En lång stund funderar jag över om det finns något dolt perspektiv i de här raderna, men hittar det inte. En markör när diktare tar avstånd från en åsikt är att anföra med ”de säger/ sa”, som von Wright gör i en betydligt intressantare dikt:

de sa
försök och misslyckas
försök bättre
misslyckas sämre
lyckas

lycka

En sådan markör på ett annat ställe i boken gör att bristen på relativisering i dikten som osar moralism känns ännu påtagligare. En mycket starkare samhällsanalys och kritik än i raderna om skatteplanering finns i de få orden i en avdelningsrubrik:

som om makten
(är en självklarhet)

Läsa i cirkel

Och sedan, när jag än en gång bläddrar i boken vill jag ta tillbaka kritiken ovan. Det är när jag ser ordet ”fuskfakturor” på sidan 29. Kanske skatteplanerandet handlar om skrivandet, om att bedra sig själv när man sparar på till exempel känslor, när man manipulerar sitt minne för att ha det lättare. Till priset av en text som i mindre grad är den man vill åstadkomma:

forskningsstationen omger dig
om du fortsätter kommer du till en låst dörr
om du vänder dig om är det låsta bakom dig

luftbudget
fuskfakturor
avstängd radar

arbetstid
vad är arbetstid

Alltid hitta något nytt

Man kan fortsätta läsa i cirkel, som man går ute på den isiga vidden. Alltid hitta något nytt. Emellanåt stöta på mycket negativa känslor hos sig själv, vilket i den här textmiljön med sin underbara brist på hurtighet inte alls är förbjudet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto