Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det oöppnade brevets poetik

Maili Öst, 27.3.2015
Helena Sinervo: Snubblar till upprätt läge. Dikter i urval 146 s., Ellips 2014 Kääntäjä(t): Agneta Enckell

Dikter är det vi läser och skriver för att slippa riva hjärtat ur bröstet på varandra. Det är där vi får krypa in under andras hud och i händelsekedjorna mellan människor med småbarnets känsla för allt man inte kan se, men nästan röra. I dikten lagras värmen som sveper in över lekparken då ett ensamt barn hittar ett annat och börjar leka utan ord och förutfattade meningar. Där blottläggs också minnet av total förmörkelse då det ensamma barnet lämnats utanför leken. Dikten blir vår skyddsgas i en böljande värld där vi aldrig kan veta när gränserna mellan människor drar sig undan som tidvattnet eller var de igen reser sig som taggtrådsstängsel.

Helena Sinervo (f. 1961) tar i sin poesi lärdom av barnets förmåga att röra sig i en främmande värld och i en kropp som hela tiden förändras. Barnet är det enda småkryp som får plats i och fyller både dockhemmet och höghuset. Det får syn på vardagsarkitekturen ”då en vänlig bro sträcker sig/ från öga till öga” över frukostbordet utan att försöka städa undan allt vardagligt stök som omringar och tar vara på just den stunden. Genom ett tiotal diktsamlingar, samt romaner och barnböcker, formar sig Sinervos verk från debuten i medlet på 1990-talet, som allt igenom levande och böjliga ormar som ständigt ömsar skinn.

I dikten lagras värmen som sveper in över lekparken då ett ensamt barn hittar ett annat och börjar leka utan ord

Man måste vänja och tänja sig en stund innan man börjar röra sig naturligt och följsamt i någon av Sinervos böcker. Agneta Enckell (f. 1957) lyckas för det mesta trä in dikterna i sitt urval utan att de stelnar till livlösa troféer på väggen. Som författarpresentation lyckas Sinervo-urvalet dra med läsaren i det sällsynta äventyret att inte kunna ana vad som väntar bakom nästa krök.

Jag kommer objuden.” Enckell måste lämna bort hela Sinervos debutsamling och största delen av nästa för att komma åt att börja just där, med titeldiktsviten till genombrottsboken Blå Anglia (1996). Redan vid ingången lockar hon läsaren att nappa på Sinervodikternas glittrande drag av att ta emot vad som än kommer med öppna armar. Det är så som människor, händelser och dikter kommer in i vårt liv. Dikten rycker oss in i jordskalvet det innebär för vår världsbild att inte vara ”särskilt säker på något”.

Bevara växelvärmen

Den ormlikt undflyende sidledes rörelsen behövs som motvikt till det pilraka i berättelsernas dödssäkerhet. Slingrandet skyddar livets värme i snittet mellan vetenskap och tro, anatomi och poesi som Sinervo lånar som motto från René Descartes (1596–1650) i sin samling Oden för örat (2003): ”För att underlätta uppfattningen av det följande skulle jag vilja råda dem, som ej äro hemma i anatomien, att före genomläsandet härav låta dissekera hjärtat av ett stort djur med lungor – ty detta är i allt väsentligt likt människans”.

Tillsammans med den Tibetanska dödsboken är Descartes en av de få röster som översättningen låter bubbla upp ur Sinervos bördiga mylla av bakgrundstexter. ”Nu observerar/ också jag, med ord, tar provbitar och utesluter/ utan att veta just någonting”, svarar Sinervo på tal utan att rensa den cartesianska vetskapens kött och blod från sina ord. Istället för att dissekera grishjärtan hämtar hon sin poetiska metod ur en skrattretande jordnära jämförelse till läkarundersökningen av puttrandet i tolvfingertarmen på en gammal surpuppa till pappa.

Poesins invändning mot den cartesiska världsbildens krav på iskall skärpa blir att tränga sig ännu djupare

Poesins invändning mot den cartesiska världsbildens krav på iskall skärpa blir att tränga sig ännu djupare och teckna en heltäckande världskarta där minsta stänk av värme åter blir synligt. Ur sorgen efter en bror som dött i en trafikolycka gror en poetisk obduktion som tar till vara värmen som ”ett villkor för all mening”.

Sinervo är ute efter att snappa upp livets ”biprodukt av ”känslor och begär” innan de ”som i trångmål, likt under trappstegen blottade gråsuggor, flyr hit och dit”. Hos Sinervo blir det oftast flickan och kvinnan som har tålamod och mod nog att vänta tills sinnesrörelsernas undervattensvärld växer fram ur våra grumliga försök att finna det fasta fotfästet hos varandra. Hon vågar sig ut tills hon inte längre bottnar i vår välbekanta verklighet:

berätta historier om dolda ställen,
om vatten under näckrosorna
där fiskarna simmar
från ljusglimt till ljusglimt
och lägger märke till
min böjelse att lyssna
ända ut till stjärtfenans sista vibration.

Medusans naturliga lockar

Den begärstarka honans” världsallt vägrar att klassificeras och hålla sig till ett enda tolkningsplan. In mellan dogmerna om helgonförklaring, himmelsfärd och plikttrogen tideräkning dänger klockorna i Sankta Maria domkyrka på Gotland sitt begär. Man kan nästan se henne hoppa in bakom ratten i barndomsminnets himmelsblåa Ford Anglia och köra sin kos, in i blänket mellan ängel, familj och hästkrafters frihet.

Här kommer härskarinnorna till tronen bara om de vågar tråna bortom all behärskning. Den tibetanska dödsboken hittar en värdig motpart i den tappra lilla figuren hos en tibetansk terriertik där den blandar buddistmunkarnas tempelhistoria med sällskapshundens romantiska ”spanielögon” och en så väldig könsdrift att den regelmässigt väter ner en kudde i vardagsrummet.

I stället för den mosande logikens ”skogsmaskinsspår i hjärnan” tvingar den tveeggade ormtungan inne i vardagen oss att sakta av och bredda vår erfarenhet av terrängen längs många små trevande stigar. Tingen rätas inte ut utan lösgörs och löser sig som sockerbiten på tillvarons botten: ”vattenytan krusas, under den finns krusningens underlag,/ vågskvalpets och vindbyarnas underlag, dit är jag på väg”.

Det handlar om viljan att tåla och tolka vardagens ”verkligheter” utan att byta kanal

Det handlar om viljan att tåla och tolka vardagens ”verkligheter” utan att byta kanal, där vi ligger i soffan bredvid vår kära och delar på en lösgodispåse och en tevedokumentär om torterade terrormisstänkta. Eftersom allt hos Sinervo hänger ihop i ett klibbande spindelnät kommer man inte ifrån det ena genom att borra in sig i det andra. Den mytiska Medusans ormar till hår slingrar sig samman både med den glödande lyckan i ”ditt bälte som rullade ihop sig av begär till spännet” och i den förfärliga kylan när en liten flicka slår en annan med ett hopprep i lekparken.

Språkets begär till böljan

Medusans levande lockar är ett rovdjur som ligger och lurpassar alltid då vi öppnar munnen och möter andras öppna munnar: ”Språket hamrar med sin fångstapparat/ skapt av små silverskivor/ tränger in i dig, låser in dig i dem.” Våra egensinta tungor lösgör samtidigt det motsatta suget, vattenmassornas kraft hos Medusan. Hur ofta vi än upprepar samma vardagshandlingar och sinnesrörelsebanor är varje beskrivning av dem ny och oförutsägbar: ”Havet harklar sig som om det ville tillägga något.”

En poesi som vill tala både ”med minnets och födelsens stämma” kräver att också språket slingrar sig ur sina invanda mönster. Sinervo använder sig ofta av böjningsformernas sätt att smeka och lirka fram flertydigheter ur finskans intet ont anande glosor, och bli brunstiga av varandra. Här härjar betydelsen av att brinna genom de till synes sakliga verbbyggnaderna för allt det som någonsin anlände (tuli) eller återvänder (palaa).

En poesi som vill tala både ”med minnets och födelsens stämma” kräver att också språket slingrar sig ur sina invanda mönster

Språk skiljer sig markant vad gäller både de besläktade och slumpmässiga orterna där ord kolliderar. Gängorna hänger ofta lite lösare och svängarna sicksackar snävare då Sinervos ordormar tar sig över till svenskan. Svenskan kan omöjligt hänga med då finskans språk (kieli) blir köttslig tunga eller hisnande klippavsats ut över djupet (kieleke). Vi blir ohjälpligt strandsatta då finskan drar fram med former som naaraan naaraan (dragga honan) eller finner välljudande samklang mellan snäcka (simpukka) och den militära hackkycklingshierarkin i att hunsa och mobba (simputtaa).

Strömställena är olika, men både på finska och på svenska återerövrar och öppnar Sinervos dikter modersmålet från ett hierarkiskt underordnande trångmål till befriade krumsprång. Enckell bollar lent och ledigt mellan sinne och minne, vandrande andar och lömskt drömska strömningarna tills uret lockas fram ur djuret och tungan slår mot tungmetall. Språkets forsande når sitt crescendo mitt i det allra gråaste, när vi minst förväntar oss och mest behöver det: ”Kom till mig i förnödenhetsflödet när kundvagnens tomhet är dig för tung.

Läsa över axeln

Det vardagsförankrade språkets poesi i finsk samtidslyrik finner naturliga hållhakar i brevets och vykortets tilltal. Sinervos poesi skiftar skepnad i det breda området mellan öppet brev och sluten bokföring. När det förseglas i en diktbok blir brevet något av det varmt gemensammaste men också ensammaste som finns.

Att sända ett brev är att fästa en navelsträng ute i världen. På sätt och vis är alla brev öppna så att de med tiden limmar samman inte bara den tilltalade vännen, utan släktled och hela sjöfartsnationer med foder för familjehistoria och minnen. Varje brev är samtidigt fullt med luckor och hål där det eventuella svarsbrevet skulle ha sin plats och blandas med andra röster.

Att skriva både brev och dikt kräver mod och blind tro på att någon någonstans kommer att lyssna

Sinervos poesi handlar oftare om att skriva eller planera att skriva och skissa brev, om brevväxling innan och kanske helt utan växlandet. I skrivandets stund är brevet mest ett tecken på frånvaro. Att skriva både brev och dikt kräver mod och blind tro på att någon någonstans kommer att lyssna. Då Sinervo fångar brevet innan det skickats eller besvarats ger hon samtidigt vingar åt det oöppnade brevet som föremål för hopp och längtan, öppnat i dikten för alla möjligheter.

Enckells översättning mår bra av att hon valt att betona just de många olika brevformade texterna i Sinervos verk. Själva översättandet bär också ett drag av en långvarig brevväxling mellan författarna. Kompisbokens förtrolighet förstärks av att Sinervos finska urval av Enckells dikter utkom för några år sedan. Båda diktarskapen får extra färg på kinderna av direktkontakten med det andra språket. Spåren av kafédiskussionerna författarna emellan öppnar sig i efterord och fotnoter tills man känner sig välkommen att slå sig ner i diskussionssorlet i läsecirkelns ljus.

Enckells tolkningar lutar vid behov mot en hel bygd av nogsamt framlockad dialektal finlandssvenska. Tonen blir vänskaplig och varm. Med de små finlandssvenska finjusteringarna kommer översättningarna överlag nu närmare än de mer distanserat lokalbedövade tidigare tappningarna av några av dikterna som ingått exempelvis i Electric verses. När både finsk och finlandssvensk samtidslyrik tar Sverigebåten hand i hand blir landgången stadigare och utsikterna flera.

Felstegets dans

Sinervo och den enckellska översättningen lägger sig på samma breddgrader av förtrolighet, lite vid sidan om läroanstalternas och byråkratins utslätade högsvenska. De talar ett gemensamt språk med det nyfikna barnet och den buttra gamlingen där han himlar sig över stavgångare som inte kan gå. I kommentarerna byter översättaren och författaren till en början intressanta och betydelsefulla blickar om nutidspoesi och poesi och nutid, och nickar också välvilligt mot läsaren. Så småningom ebbar fotnoterna ut, tills spåren ett tjugotal sidor innan slutet plötsligt helt försvinner som om vågen slukat dem på en sandstrand.

En sekretess verkar falla över urvalet och översättningarna just då dikterna blir mer experimenterande så läsaren plötsligt blir stående ensam, lite vilsen, nästan stött. Enckells efterord intygar förvisso att vi haft rätt då vi gissat att de kursiverade titelraderna i prosadiktsviten Prima vara (2007) formar en egen dikt, men översättningsstrategin får vi inte höra om. I den avslutande samlingen, Rymdrosor från i fjol, lämnas vi sedan att vind för våg lista ut begreppet kiralitet som hänthet. Hos Sinervo blir tankegångarna kring kiraliteten, högerhandens möte med den alltigenom bekanta men samtidigt helt främmande vänstra, så centrala att begreppet förses med sin förklaring inne i en av bokens allra första dikter.

Med tanke på Sinervos poetik gör Enckell ändå helt rätt i att lätt knuffa läsaren ur balans och in i det tafatta. Senast då tvingas man att ta en titt tillbaka mot Enckells uppslagsrika val av titel för sin översättning. I finskan sveper motsvarigheten till Snubblar till upprätt läge (”kompuroin pystyyn”) näst intill oförmärkt förbi som ett vardagligt uttryck för att kravla sig upp som ett fyllo ur diket och fortsätta framåt med stolt uppburet huvud trots att man knappt hålls på benen. Enckells översättning stöttas upp av Metha Skogs (f. 1954) himmelskt vinklade utformning av pärmbilden till ett snett uppåtriktat fönster mot trädtopp, svart skorsten och sprudlande rosaprickig molnmatta. Skog står för övrigt också för den språkliga vridningen av rösterna i Sinervos dikter till mustigt österbottnisk Molpedialekt.

Med tanke på Sinervos poetik gör Enckell ändå helt rätt i att lätt knuffa läsaren ur balans och in i det tafatta

Gång på gång visar Sinervo att världen är alldeles underlig och underbar bara man vickar lite på den, trots att man kanske vrickar foten medan man gör det. Vi stapplar och sluddrar och gör bort oss tills det blir något ”underbart, väldigt, förunderligt” av alla våra felsteg: ”Du faller i en annan pöl, i ett annat vågspel på gränsen mellan land och vatten, i den begärens zon där vadarens näbb pickat hål”. Att läsa dikt är att sluta vara rädd för att halka och hamna fel.

Så läsaren hoppar från sida till sida och från ett uppslag till nästa tills hon märker att det blir en dikt av titlarna som silats med i Enckells urval av Prima vara: ”en flyktpunkt,/ ett ljudligt skal // i flödet,/ rummens ensamhet// på gränsen,/ en osynlig stege// in i vågsvallet/ en skål,// offer/ i barmhärtighetens ljus,/ dödens ort/ verkligheter// på större djup:/ öden i landskapet”. Dikten binder samtidigt ihop samlingens och hela urvalets övertygelse om att vi är ”prima vara”. Trots våra knakande leder och värkande hjärtan är vi ihopsatta av ett så fluffigt och lätt virke att vi kan dansa över avgrunder och dödsmörka moln.

Barnets synvinklar i oss alla

Dikter är det vi skriver och läser för att våga hålla hjärtat och famnen öppen. Där är vi ensamma, lite vilsna, nästan stötta över att alla tryggt förutfattade meningar plötsligt tagits ifrån oss. Det enda man kan göra är att halvblint lita och släppa in den som ”kommer objuden”. Att leva är att våga vara på plats då något oväntat inträffar.

Dikten är en vägkarta där man kommer rätt genom att snubbla och falla och inte vara så värst säker på foten

Sinervo töjer sina enskilda dikter och diktsviter till ljusbestänkta och smutsfläckiga och karusellsnurrande dräkter som rymmer barnets hela räckvidd. Här känns varje enskild synvinkel trång som en tunnel just för att allt i rymden omkring oss är så ändlöst. Hos barnet finns språket och sinnesrörelsens banor för att uttrycka både galler och grind, vila och flykt: ”Man bör tala som ett barn i gömman under bordet:/ nu springer det redan längs stigen, under ax och kvastar.

Dikten är en vägkarta där man kommer rätt genom att snubbla och falla och inte vara så värst säker på foten: ”Är dessa figurer på papperet det ensamma barnets lek, som det tröstar sig med?” Oberoende av svaret formar figurerna på papperet beviset för att den som skrivit och läst dem aldrig mera står ensam/ som ett tomt papper”.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto