Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Avloppets suveräna banalitet

Mathias Rosenlund, 2.10.2015
Henrik Jansson: Där jag står i det strömmande 80 s., Ellips förlag 2015

I Henrik Janssons senaste bok, Där jag står i det strömmande, får vardagliga företeelser stå sida vid sida med reflektioner om existensen, varat, människolivet. Till exempel så här:

tänker att idyllen bara existerar/ nån enda minut i taget/ och sen måste vinnas på nytt./ När jag lagt grönsakerna på ångkokning/ går jag ännu en gång till pianot/ nynnar de textrader som handlar om oss.

Ta sedan sådana här rader som känns precis så skarpa som poesi skall:

Idag tror jag på vikten
av att skriva som det är
också om allt ändå skulle förbli
skriva mig fri från dödande distans.

Det bränner till när jag läser Janssons dikter. Att skriva sig fri från dödande distans, det kan betyda olika saker för olika läsare, men för mig är det just det som litteratur i bästa fall handlar om.

Att skriva sig fri från dödande distans, det just det som litteratur i bästa fall handlar om

Boken är ett hundratal sidor lång och uppdelad i fyra delar, med ett antal rätt långa prosadikter i varje del. Helheten består av en fungerande balansgång mellan det stora och det lilla. Vissa gånger är diktjagets observationer banala – och det bör påpekas att det här inte är ett negativt omdöme i sammanhanget. Andra gånger laddas de vardagliga föremålen och situationerna med en sådan styrka att det snarast uppstår en känsla av immanens: att tingen i sig är fulla av betydelse och mening, och att det är människans privilegium och utmaning att försöka avkoda dem.

Trasmattornas poetik

En av utgångspunkterna för dikterna i Där jag står är en hög gamla trasmattor som diktjagets sambo, Elisa, har tagit emot av sina släktingar. De ligger i lägenheten och upptar plats. Mattorna blir det nystan genom vilket jagets och sambons vardag speglas. Först är de irriterande och i vägen, men snart börjar de hitta sin plats i hemmet. Trasmattorna följer läsaren ända till slutet av boken och antar så småningom en symbolisk innebörd där de ömsom får illustrera parrelationens ömhet, ömsom påminna om vardagens mångfacetterade och bräckliga ytor. Men mattorna ska ju tvättas också (liksom också parrelationer behöver tvättas och rensas ibland, tänker jag). Då blir det att gå till tvättstugan, där det låter så här:

Och så står jag där i det strömmande
för de ska ju tvättas också, mattorna.
Själv vill jag hellre rensa bort en del
litterära trick
som fördunklar den rena textyta jag söker.

Tvätten av mattorna följs av en lång scen där diktjaget går ner på knä för att rensa det stockade avloppet, och där förmår Jansson förgylla det smutsluktande och äckliga. Och att rensa bort litterära trick – ja, det är väl att skriva, det. Jag njuter av Janssons formuleringar, av radbrotten i dikterna som ofta förskjuter eller tillför mening av olika slag. Då och då sjunker ändå stämningen i dikterna av en alltför glättig pratsamhet. En del av dikterna hade varit förtjänta av mer stringens, en aning färre ord i uttrycket.

Andra gånger laddas de vardagliga föremålen och situationerna med en sådan styrka att det uppstår en känsla av immanens

Ett betydande tema i Där jag står är själva skrivandet, som i den dikt jag citerade här ovan. Ord som text, ord, skriva och dikta förekommer ofta. Skrivprocessen är det som naglar fast jaget vid det som ligger utanför. Ständigt är det genom att hitta de rätta orden som betydelsen ska sökas och definieras.

Personligen gillar jag inte uttrycket ”carpe diem” särskilt mycket, även om jag till viss del kan sympatisera med själva innebörden i det. Att fånga dagen, att inte slösa bort tiden. Ändå föredrar jag alla gånger Janssons briljanta knorr på det hela:

ett nu
som så länge ekot ens viskar
aldrig är tillräckligt
skrivet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto