Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hur man blir förläggare

Mikko Aarne, 22.2.2016

Jag var tjugotre när min far till slut lyckades supa ihjäl sig. Mamma hade dött i cancer redan tio år tidigare, så jag och min syster tömde pappas hem.

Allt gick som det skulle tills vi hittade en pistol i ett skåp. När pappa var full brukade han ringa och hota att skjuta sig, så vi visste ju att vapnet fanns. Det var prydligt placerat ovanpå en hög med papper. De gulnade a-fyrorna visade sig vara ett manuskript. Ett romanmanuskript, refuserat av förlaget. Det kände vi inte till. Jag tog papperen, packade dem olästa i en låda, som jag tejpade igen och märkte med ”farsans papper”.

Min far var skönlitterär översättare. När jag var barn hade han arbetsrum hemma, och om man hörde skrivmaskinens knatter där inne var allt som det skulle. Vi värmde leverlåda och brödmaskinen surrade. Vi tyckte att översättare var ett fint yrke. Vi förstod att det var ett krävande, men också ett underskattat yrke.

Tanken på att man kunde leva sitt liv med bokläsande som huvudsyssla föreföll närmast kopernikansk.

Från min barndom minns jag särskilt ett ögonblick när vi stannade vid ett trafikljus på Mannerheimvägen. En gammal gubbe gick över övergångsstället framför oss, och min pappa sa att där gick Pentti Saarikoski, Finlands bästa översättare, tillika poet. Pappa var helt och hållet nihilist, något som fick sitt uttryck i en allomfattande sarkasm, men den där enda gången fanns det äkta respekt i hans röst. Senare framgick det att han också supit i Saarikoskis sällskap ibland. Det omtalades som ett frontminne som man är väldigt stolt över, men som man ändå inte vill göra någon affär av.

Jag växte upp bland böcker. Alla väggar var täckta av bokhyllor. Och fullt av böcker var det också min fars barndomshem. Min farfar var psykonanalytiker, och fastän han skapade sig ett yrke kring nerv- och sinnessjukdomar, hade han studerat estetik och modern litteratur som sitt andra huvudämne vid Helsingfors universitet. Han använde all sin fritid till att läsa och till att samla böcker.

Jag drömde om att bli rockstjärna eller teaterregissör. Men trots skivkontrakt fick bandet aldrig luft under vingarna. Teaterhögskolans dörrar öppnades inte heller, så för att ha något att göra började jag studera litteratur och filosofi. Valet liknade det en jordbrukarson gör när han studerar till agronom. Eftersom jag läste böcker hela tiden kunde jag lika väl tentera dem. Som en allmänbildande grundskolning. Kanske man under tiden skulle hinna hitta på vilket yrke man verkligen ville ha då man blev stor.

Knappt hade jag kommit igång med studierna i inhemsk litteratur då jag såg ett anslag på universitetets anslagstavla, där Arto Leivo på Like sökte manusläsare. Några dagar senare fick jag fyra manuskript för läsning, och det kändes som om jag ägde hela världen. Jag tjatade till mig mera jobb på Like. Arvodet var i klass med att panta flaskor men jag tyckte väldigt mycket om uppdraget. Tanken på att man kunde leva sitt liv med bokläsande som huvudsyssla föreföll närmast kopernikansk. Böckerna hade kanske varit alltför nära för att jag skulle ha kunnat tänka på dem som ett yrke. Men nu började tanken att jag ville bli förlagsredaktör ta form.

Jag hade inte hunnit arbeta som redaktör så länge då min far dog och jag hittade hans manuskript. Jag läste det inte. Lådan med ”farsans papper” hamnade i källaren under allt annat skrot.

Från första början har jag tyckt att manusläsning är ett av förläggarens mest fascinerande uppdrag.

Följande år fick jag jobb på Otava och började läsa manus. Från första början har jag tyckt att manusläsning är ett av förläggarens mest fascinerande uppdrag. Genom dem ser man rakt in i människornas drömmar och rädslor. Som om man drömde andras drömmar. Kanske en psykoanalytiker konfronteras med liknande landskap, men annars är sådana utsiktsplatser sällsynta.

Att läsa manus är en givande med tung sysselsättning. Nästa alla manuskript måste trots allt refuseras, så i praktiken vållade jag skribenterna tunga besvikelser. Med returposten fick jag personligt menade förolämpningar, en gång en nidvisa på melodin ”Rovaniemen markkinoilla”. Sådant kan man senare skratta åt, men det är aldrig roligt att refusera ett manuskript.

Då och då tänkte jag på den förseglade papplådan med ”farsans papper” som väntade i källaren. Vilken ödets nyck det var att jag kom in i det här yrket. Jag tänkte att varje manuskript jag refuserade var ett litet undermedvetet fadermord.

Men fortfarande har jag inte öppnat lådan och läst manuskriptet. Jag leker med tanken att det är ett refuserat mästerverk. Nobelmaterial, som upptäcks efter årtionden. Så länge lådan är stängd är den som en okontrollerad lottorad, den ger en rätt att fantisera.

Jag har arbetat på förlag i snart tjugo år. Under den här tiden har jag refuserat mer än 10 000 manus. Men det räckte underligt länge innan jag förstod att jag inte läste manuskript för att refusera dem, utan för att publicera dem. För när ett manus visar sig vara strålande föds hos läsaren en känsla som inte liknar något annat. Man får lust att störta ut och dansa med främmande människor, ställa till med en musikalscen. Varje manus jag refuserar är inte alls ett fadermord, men i varje text som trycks publicerar jag på samma gång min fars mästerverk.

Mikko Aarne

Skribenten är förläggare på bokförlaget Kosmos och har grundat e-bokstjänsten Readberry. Han har tidigare arbetat som förlagschef på Gummerus och haft uppdrag på alla stora finska bokförlag och en lång rad av de små.