Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hur man gör en författare till sin, eller Sofi Oksanen och Katja Kettu i Estland

Outi Hytönen, 21.6.2016

Till skillnad från de andra som uppträder på litteraturfestivalen HeadRead i Tallinn får Sofi Oksanen applåder redan när hon äntrar scenen. Salen är fullsatt.

Sofi Oksanen blev stjärna i Estland genast då Puhdistus (Utrensning) kom ut på estniska 2009. För esterna är det viktigt att någon utomstående berättar för världen om det estniska folkets öden. Mest beröm fick Oksanen just för att hon lyft fram detta.

Men Utrensning och Kun kyyhkyset katosivat (När duvorna försvann) har inte fallit alla i smaken. Mottagandet har i själva verket varit mycket polariserat. Oksanen har föreslagits som Nobelpristagare, men man har också i bitter ton framför åsikten att hon skor sig kommersiellt på landets sorgliga historia. Samtidigt som den ena ytterligheten är fromt tacksam över att ockupationstidens följder görs kända, är den andra rädd för att skildringen på något sätt ska stämpla esterna.

Diskussionen tar alltid fart när något skrivs eller sägs om Oksanen.

I tidningsrecensionerna och i bloggkommentarerna kommer också de som inte läst böckerna med sitt tyckande. Ofta skriver de att de inte har någon lust att läsa om sovjettidens fasor, för de har själva upplevt dem och vill inte återkalla dem i minnet. Jag skriver detta i presens för diskussionen tar alltid fart när något skrivs eller sägs om Oksanen.

HeadRead-festivalen som nu arrangerades för åttonde gången samlar förutom estniska författare också en skara internationella storheter i Tallinn för att tala om sina författarskap och aktuella teman. Förutom estradintervjuer innehåller programmet poesicaféer, litterära promenader och boksamtal. Den här gången talade Oksanen inte om Estlands historia, utan om sin nya roman Norma. Den estniska översättningen är ännu så pass färsk att inga recensioner publicerats, men det blir intressant att se hur ett verk som berör ett alldeles annat stoff väcker intresse och huruvida den väcker diskussion (som möjligen också rör Oksanens övriga produktion och hennes relation till Estland).

Som sista talare på festivalen steg Katja Kettu upp på podiet. Romanen Yöperhonen (Nattfjärilen) utkom på estniska i april. Av hennes tidigare verk är Hitsaaja (Svetsaren) och Kätilö (Barnmorskan) översatts till estniska. Hon berättade vilka frågor som intresserat henne att undersöka litterärt: I vilken utsträckning kan små folk påverka sina öden vid sidan av de stora nationerna, och hur förhåller sig individen till de stora världshistoriska skeendena? På vilket sätt kan man tala om det förflutna? Kan en människa välja vad och hurudan hon kommer att bli?

De här frågorna är snarlika dem som finns i Oksanens romaner. Det är en brännande tematik i såväl finländares som esters närhistoria. I Yöperhonen skildras förhållanden i sovjetiska fångläger, ett motiv som är tätt kopplat till den estniska historien. Tematiken har uppmärksammats också i kritikens mottagande av Kettus böcker, men vidare kommentarer eller debatt har den inte lyckats locka fram. Tonen i recensionerna har i allmänhet varit positiv.

Gemensamt för Kettu och Oksanen är också kritiken de fått för sitt rättframma, närmast naturalistiska skrivsätt.

Gemensamt för Kettu och Oksanen är också kritiken de fått för sitt rättframma, närmast naturalistiska skrivsätt. I Utrensning och i Kettus romaner finns enligt många läsare alltför mycket sex och våld. Auri Jürna i Eesti Express (4.5 2016) delade åsikt med Helena Ruuska i Helsingin Sanomat (11.8 2015): bägge skulle klistra en F18-lapp på omslaget till Yöperhonen. Jürna karaktäriserar romanen som ”(sexuellt) våldsam, naturalistiskt detaljerad och plågsamt anatomiskt exakt” och frågar sig ”varför människan är ett sådant djur att hon för att kunna gestalta en övertygande kärlekshistoria måste skildra scener så fasanfulla att många blodiga skräckfilemsregissörer skulle rygga tillbaka.” Ändå är det Oksanen som också i det här fallet är den som väckt diskussion genom sitt sätt att skildra historien.

Kettu  har inte  setts som esternas ”egen författare” i kraft av tematiken som tangerar estnisk nationalitet, utan genom sakförhållanden i författarkarriären: hennes festivalframträdanden och bokpresentationer; i en tidigare intervju och i en del recensioner har också nämnts att Kettu studerat för animationskonstnären Priit Pärn, något som inverkade på hennes beslut att bli författare (förvisso har också  Oksanens estlandskoppling grundligt klargjorts. Pekka Erelt skrev om den i Eesti Ekspress 4.10 2012 och redde ut Oksanens släkthistoria, inklusive mormoderns adress och intervju med grannar).

Enskilda utsagors rundgång är ett bra exempel på hur stort inflytande en enstaka recension eller puff kan ha. Oksanen berättar hur hon i den brittiska tidningen Morning Star läst en ”pseudorecension”, full av desinformation. I texten uppgavs felaktigt och i strid med Oksanens verk att esterna skulle ha deporterat ryssar till Sibirien. Offret och förövaren hade bytt plats. Förhoppningsvis slipper vi se den recensionen citeras som källa i fortsättningen.

Finlands grannar i söder har alltså under senar åren fått  läsa en bunt nya finska romaner som utspelar sig i den finländska och sovjetiska historien.

I fjol uppträdde Tapani Kinnunen  och Heidi Köngäs på HeadRead-festivalen. Deras romaner Neljäntienristeys (Där vägarna möts) och Dora Dora hade översatts till estniska. Bland romaner från senare år med tematik från Sovjettiden hör Rosa Liksoms Hytti nro 6 (Kupé nr 6) också till dem som översatts till estniska. Finlands grannar i söder har alltså under senar åren fått  läsa en bunt nya finska romaner som utspelar sig i den finländska och sovjetiska historien. Översättarna Jan Kaus och Kadri Jaanits har haft en central roll: Kaus har översatt två av Oksanens romaner och Kinnunens Där vägarna möts, Jaanits har översatt Kettu och Liksom och Oksanens Norma.

Också de här verken behandlar samma tidsperiods människoöden och utforskar individens beteende när hon blivit omständigheternas fånge. Samtliga har fått ett välvilligt mottagande av kritiken. Men Oksanen är ändå den enda som skrivit uttryckligen om Estland. Utländsk litteratur tränger inte lätt in i den allmänna diskussionen eller i moderata läsares medvetande. Liksom i Finland består receptionen av ett litterärt verk också i Estland av recensioner och av försäljningssiffror, i dag också av bloggar. Debatten som Oksanen väcker är ett unikt fenomen.

Liksom finländarna tiger också esterna ofta när stunden kommer då publiken får ställa frågor. Men Kettu och Oksanen får en fråga var.

Kettu tillfrågas om huvudpersonen i  Hitsaaja har en verklig förebild. Till en del har han det, Kettu hade hört berättas av en vän om en erfaren svetsare som börjat tvivla på sin yrkeskunnighet, som började frukta att tråkigheter inträffat som han bar ansvar för, om än kanske inte i storleksklassen Estonias undergång.

Under de senare åren har finländska författare fått stor synlighet i Estland.

I intervjun med Oksanen hade man inte sagt ett enda ord om Estland på fyrtiofem minuter, men hur Estland placerar sig i hennes stoff intresserade givetvis. Hon får frågan.

”Fastän du nu övergått till annan tematik fortsätter du väl att tala om Estlands historia och till exempel rysk propaganda?” Oksanen försäkrar att hon kommer att göra det.

Under de senare åren har finländska författare fått stor synlighet i Estland. Trots att det är fråga om översättningslitteratur har många verk recenserats i ett stort antal tidningar. Fastän Finlands och Estlands historia har tagit väldigt olika riktning ser det ut som om frågorna som tas upp i den nya historiskt inriktade fiktionen skulle intressera läsarna i bägge länderna.

 

Outi Hytönen
Skribenten är kritiker som bor i Estland.