Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att skriva är att tiga och att framträda är att tala om det omöjliga

Mia Österlund, 18.11.2016
Karolina Ramqvist: Det är natten 85 s., Norstedts 2016

Sober, gråtonad, i god papperskvalitet, diskret och tunn, men ingen lättviktare. Sådan är Karolina Ramqvists essä om skrivandet, Det är natten. Författaren och den som skriver (2016). Redan på pärmen sker en omedelbar överklivning, då själva essätexten, som för att markera att här ställs texten och skrivandet i centrum, börjar redan på bokens pärm. Bokformatet är besläktat med den svenska utgåvan av Marguerite Duras essäbok Att skriva (2014), också det en fingervisning om den poetik Ramqvist utgår från. Ett Duras-citat utgör skrivandets kärna hos Ramqvist. Med Duras ord:  ”Det är det svåraste av allt. Det är det värsta. För en bok är det okända, det är natten, det är slutet.”

Ramqvist bygger upp sin skriv- och författarskapspoetik genom två huvudsakliga medel: en närgången granskning och beskrivning av hemmet som arbetsrum, samt dialogen med kvinnliga författare som formulerat sig kring skrivandets villkor för kvinnor. Två inledande citat av Bodil Malmsten respektive Virginia Woolf ringar in problematiken kring kvinnors författarskap. Malmsten står för bokens underrubrik, Författaren och den som skriver, och berör diskrepansen mellan att vara den som konfronterar det okända och utsätter sig i skrivandet, och den som axlar den offentliga rollen som författare.

Skillnaden mellan att vara den som utsätter sig i skrivandet och den som axlar den offentliga rollen som författare

Det här är förstås en tidlös frågeställning som besitter en hög angelägenhetshalt i ett eskalerande mediebrus där kommersialismens tentakler fångat in och format mycket av hanteringen kring det skönlitterära skrivandet. Den andra litterära förmodern vars estetik vilar som en vingskugga över Ramqvists essä är Virginia Woolf och hennes tal Professions for Women (1931) samtidigt som A room of ones’ own (1929), fortfarande det mest träffsäkra som skrivits om skrivande kvinnors villkor i relation till ekonomi och normer, finns där som en ekokammare.

Konturerna av en poetik

Utgångspunkten är alltså att det är omöjligt att tala med någon om det man skrivit. Ramberättelsen är följande. Karolina Ramqvists bok Den vita staden (2015) har utkommit och hon ska skriva ett anförande som ska stå för hennes försörjning genom att upprepas vid en mängd författarframträdanden i samband med lanserandet av boken. Men det enda hon förmår skriva är raden: ”Det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”.

Ramqvist skriver essäistik och skönlitteratur med samma drivna, formsäkra handlag och är också därför den rätta att dissekera författarrollen och vad som förväntas i en senmodern bokmarknad. Just stramheten, den formsäkra elegansen, det alltid väl avvägda är ett tilltalande stilgrepp. Under den till synes svala och välordnade ytan – och textytan – rör det sig nämligen om monumentala förskjutningar. Essän mynnar nämligen ut i en sådan öppning, drömmen om att utplånas:

”Den som skriver förstärks av boken, av mångfaldigandet av den, hennes ord och meningar i svärtan på det vita papperet. Men den andra personen, det jag som inom sig bär ursprunget till den skrivandes röst, skyms bakom bilden av författaren och försvinner. När boken föds, utraderas hon. Det är också en dröm, att få bli utplånad så.”

Essän utspelar sig i ett trångt rum, Ramqvists lägenhet, och exakta koordinater till hemgatan på Söder i Stockholm anges. Där kliver hon upp och hystar iväg overallbarn och make till förskola och jobb medan hon själv fortsatt iförd pyjamas och otvättat, tovigt hår försöker skriva, ligger i sin säng: ”Natten låg fortfarande tung i rummet. Den tryckte sig mot mig.” Hon konsulterar Duras Att skriva där den ligger överst i tvättkorgen ovanpå urtvättade och missfärgade kläder, alltmedan hon väntar på budet som slutligen anländer med boken direkt från tryck.

Essän går elegant i dialog med traditionen och tankarna kring den skrivande kvinnans villkor

Essän är en stramt hållen självreflektion som ekar av tidigare utsagor och elegant går i dialog med traditionen och tankarna kring den skrivande kvinnans villkor. Ramqvist provade först en annan form förrän hon landade i den självbiografiskt förankrade essän. I Den knullade kvinnan, utgiven som e-singel av tidskriften Granta, klär hon samma stoff i fiktiv form. Hon har konsekvent klivit över gränser, som musikskribent och kolumnist, som fittstimsprovokatör. Särskilt sticker hon ut med sina utmejslade flick- och kvinnoporträtt som i skildringen av Sagas slampsommar i Stockholmsromanen Alltings början (2012), som beskrivits som generationsroman ur flickperspektiv. Men också i skildringen av kvinnor som väljer att leva med brottslingar i Flickvännen (2009). Feministföregångarnas dottergenerationer som provar egna ofta obekväma och oönskade vägar är hennes tema.

Att utsätta sig för skrivandet

Det vita arket, den tomma skärmen, skrivkrampen och skrivkampen samt den skrivandets ensamma kokong som författandet kräver skildras samtidigt närgånget och distanserat. Ramqvist bjuder i sin essä in oss i sitt sovrum där hennes skrivbord, en sekretär, står inkilad. På den vilar en boktrave som hon kunde utgå från och bena ut vilka texter som inspirerat henne. Men hon låter bli. Istället beskriver hon var möbler införskaffats, hur dubbeldörrarna satts in i lägenheten, hur de slås upp av ett barn som lämnar leriga fotspår genom lägenheten och hon tvingar sig att titta bort. Just förmågan att arbeta i hemmet utan att låta sig distraheras återkommer. Ängeln i huset skuggar sidorna och fraset av hennes klänningar närvarar ständigt, precis som Woolf beskriver det, men Ramqvist uppdaterar förstås frågeställningen till att gälla ett senmodernt skapande. Att kvinnor som väljer skapande och krävande yrken alltjämt slits mellan moderskap och yrkesroll är slående. Det är inte ovanligt att välja bort moderskap. ”En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. En omänniska, ett odjur”, skriver Ramqvist.

I mycket är essän en temperaturtagning av det litterära klimatet i vår tid, men väcker också historisk genklang

I mycket är essän en temperaturtagning av det litterära klimatet i vår tid, men väcker också historisk genklang hos tidigare författare som reflekterar över vad det innebär att vara kvinna och att skriva, som Margaret Atwood eller Märta Tikkanen. Bortvändheten kan säkert irritera precis liksom Ramqvists kolumner, fittstimstext och kvinnoporträtt som skaver mot sin samtid ständigt har eggat recensenter. Ramqvist väjer inte undan, utan skrider in i det som vickar på samtidskonstellationerna. Självreflexiviteten kring textens ton är hög: ”Jag satte punkt och lutade mig fram och läste  hela texten från början. Den var bitvis högstämd men belastades också av en indignerad ton. Det var lätt att falla in i det, en kränkthet […]”.

Melankoliskt och storslaget är det. Sinnligheten, känsligheten samt dialogen och viljan att förhålla sig också till författarrollen genomsyrar Ramqvists essä som hör till de där upplyftande böckerna som ger näring på ett mångbottnat sätt. Utgångspunkten i rollklyvnaden kan överföras på andra fält, varför inte i Kritikern och den som skriver kritik, en besläktad verksamhet med en motsvarande dynamik av att möta texten, natten, och samtidigt redovisa för detta möte i den litterära offentligheten.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto