Refug (Dikter och prosadikter)

Kurt Högnäs (f. 1931) är känd som den mest utpräglade prosadiktaren i Svenskfinland. Hans senaste bok Refug har undertiteln ”Dikter och prosadikter”. Texterna som alla är relativt korta har turvis löpande text och trasig högermarginal; språkligt, rytmiskt och tematiskt är samlingen en så fin helhet att åtminstone den här läsaren under bokens lopp inte funderar över genrerna. Som livet har den sina olika ögonblick. Man möter på en sida något som liknar en lång haiku:

människa
sekunden av öga
gående förbi
sin kropp
i gölen mellan
fasaderna

På en annan kan vi hitta en liknande bild, men infallsvinkeln är resonerande istället för modernistiskt ögonblicklig: ”Det fanns sådana på revet som förde en tillvaro mellan blad och djur. En glittrande jury hade seglat upp ur djupet, —”

Refug är en vacker bok, utan alla banala konnotationer man lägger i ordet

Refug är en vacker bok, utan alla banala konnotationer man ibland lägger i ordet. Den handlar om att åldras, till synes nästan utan trötthet, med livet starkt pulserande i sig och kring sig. Dikterna blir aldrig tunga, och knepet inser jag är att de inte talar om hur lång tid det finns kvar, bara om hur stor labyrinten av liv och minnen är just nu.

Just nu
sitter döden ordförande
i någons kropp,
där han med klubban höjd
uppretad hamrar sig
genom sorlet.

Det finns sorg i boken och det finns en rädsla för det destruktiva, som här representeras av en lie som hugger ner ängar och av en blick i metron under Mexico City. Men det finns så gott som ingen depressivitet, inte mellan raderna heller.

De rörliga elementen: luft och vatten

De rörliga elementen luft och, särskilt, vatten återkommer ofta. Intressant nog inte så ofta den tunga jorden, och när marken någon gång dyker upp är det främst i form av sand. Världsbilden i dikterna är rörlig. Vattnet kan stå för den flod man korsar när man dör, som i den inledande dikten:

—
En grupp som stigit ner i vattnet försvann ur sikte
innan någon av oss förstod vad som hänt.
Vi var av allt att döma framme,
men ändå inte iland.

Det handlar också hela tiden samtidigt om det alldeles konkreta vatten som är en del av jagets livsmiljö medan det lever här på jorden. Att det är lite gåtfullt gör det inte mindre påtagligt: ”Bland nära förtrogna finns en brygga som löper ända ut i skyn, fastän den byggts för vatten av hänsyn till andarna och deras samfärdsel i båt. Medan sjöbrisen för brottstycken av ett outgrundligt meningsutbyte mot land står man omfluten av stora djup. Men man andas.”

Dessutom är vattnet en metafor för (kanske skapande) själsprocesser: ”Jag är kvar i rummet, med havet som sjuder i mina öron av allt vattnet som strömmat till från kontinenterna i det inre.”

Andningen är något texten är besatt av

Andningen (det vill säga, det att fortsätta leva) är något texten är besatt av. Det slår mig hur nära besläktat ordet till sin kropp är med det lilla ”sand”, som också förekommer ofta. Till exempel i en mycket oväntad metafor, i en av mina favoritdikter i boken:

Bland stråna,
oräkneliga som sand,
där somrarna sträcker sig
i långa stränder,
bläddrar jag vidare i
gräsets bilderbok, —

Mystiken

En sida av Högnäs dikter vetter mot mystiken. Att döden inte uppfattas som hemsk eller som en direkt deprimerande förlust beror på att gränserna mellan det här livet och andra verkligheter verkar utsuddade. Ännu ett ord förutom ”sand” som ligger nära ”andas” är ”andar”; det är mycket klurigt att låta de två orden förekomma i samma dikt, jag får känslan av att närmare varandra än så här kan inte de som andas och de som har slutat andas komma varandra.

Den här visionen betyder inte att det inte gör ont när man mister någon kär. En annan smärta är att det att man vet att man ska dö kan få en att tänka på olevt liv i sitt förflutna, som man kunde ha fått ut mera av:

Går in
i vårt gamla hus
där våra pojkar kilar av och an
över golvet,
de har egentligen aldrig
blivit stora.
Men de har ingen aning om
att jag återvänt,
och jag har försuttit alla år
att bli upptagen
i deras lek.

Att vi levande är som blommorna på marken är ett av de mest slitna uttryck som finns. Men i en av bokens höjdpunkter får Högnäs blommorna att vara både blommor och människor, på sitt vanliga sätt utan att försöka förklara hur man bör uppfatta hans bild:

—
Men maskrosorna
klarade hela vägen hem genom maj lysande i gult

som om man
bara sprang över från värld till värld.

En annan dikt om blommor får mig att tänka att någotdera ledet i ”värld till värld” också kan syfta på konstens: Med tiden har rosorna i vasen stiliserats till konst och ingenting kan hota deras liv.

En underbar kärleksdikt kan läsas som om den handlar om läsning, av till exempel just den här boken

Att göra döden gåtfull är ju inte svårt, eftersom den så länge man lever ju aldrig kan bli något annat. Men Högnäs får det levande livet att verka lika ofattbart. De inledande raderna till en prosadikt kan man fundera länge på: ”En gång fanns jag inte, det känns fortfarande fullt möjligt. Och en sådan dag går jag upp till backkrönet där den stora klockan vid bestämda tider lägger världen under sig: —”

Diktaren kan föra läsaren långt med många ord, eller med mycket få. En underbar kort kärleksdikt kan man också se som att den handlar om läsning, av till exempel just den här boken:

När vi
mellan läppar
andades varandra
förde oss en vindby
jorden runt.

Naturlyrik, som ny

Att skriva metaforisk naturlyrik utan att det låter återanvänt är inte i våra dagar särskilt lätt, men Högnäs klarar det: ”Bara ett par simtag bort sågs ett nyss brandgult parti ompröva sin ståndpunkt i blått.” Bara någon gång känns bilderna för obestämda för att väcka någonting till liv:

Såg dem
uppställda i linje,
Ansiktena
De hade mynningar
till mun.

Det kan för mig handla om allt från gevärs- till flodmynningar, och ordet ligger alldeles för nära ”mun” för att i alla fall i det här kortfattade sammanhanget kunna fungera som metafor. En annan dikt jag inte blir klok på är också kort:

Ibland
blir rummet
dödstyst,
det spelar in
sig självt.

Jag försöker komma fram till vilken stämning dikten har och låta den gå in i mig. Men hur jag än vänder på den tänker jag att det aldrig brukar bli tyst när man spelar in något, tvärtom brukar det höras ett ljud. Teknik är långt ifrån min starka sida, men jag älskar att följa med min hustrus och svärfars fascination för apparater. När det gäller Högnäs inser jag att han också har en intressant teknisk vision jag inte helt kan analysera.  På ett ställe tycks någon som kanske är Gud eller kanske Döden finnas förkroppsligad i en maskin i viloläge:

Uppifrån
mitt nattliga skrivbord
lyser ett par ögon. Konstigt,
jag har inte lämnat i
någon sladd. Jag ligger länge
utan ett ljud,
väntar.

Döden – och en liten pånyttfödelse

De få dikter jag tänker att kunde ha uteblivit finns i slutet, som den om att ta jorden i hand, som har ett välmenande budskap men är halvhjärtad till språk och form. Visionen slaknar efter många fantastiska sidor, men lyckligtvis återkommer spänningen riktigt i slutet.

Den allra sista dikten ser ut att än en gång handla om döden. Men de sista orden som innehåller en smygpånyttfödelse, får genom sin avslutande kraftiga ansats sista ordet:

Bortom ord,
i stenkistor under bryggorna,
ligger tystnaden som en sjunken tonart
där en gång ljuset rörde sig
med sådan lätthet
att endast mycket små fötter
höll jämna steg.

Hos Högnäs  finns samma finurlighet som hos Byggmästar, men den tar  lite längre  att upptäcka

När jag läser vissa ställen i Refug tänker jag på böcker av Eva-Stina Byggmästar från början av hennes bana, som Framåt i blått och Bo under ko. Från den tiden när hon gav sina böcker tid att mogna. Det finns en liknande finurlighet hos de båda österbottniska diktarna, hos Högnäs tar den en lite längre stund att upptäcka. Jag har alltid tyckt att idealiserandet av allt som har med fåglar att göra går för långt, och tycker om när han säger att måsarna ”gläfser”. Det finns genomgående en humor som hindrar texterna från att någonsin bli för högstämda.

Boken passar att bli sträckläst, eller att bli läst i här och där. Eftersom det den säger är att det inte finns något sådant som början och slut.