Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Läsningens lärling

Jyrki Vainonen (foto: Marjaana Malkamäki), 17.4.2015

Jag sitter på en stol och läser påhittade saker om påhittade människor, om talande djur och vad de hittar på. Jag märker inte hur tiden går. Men det gör läraren: biblioteket ska snart stänga, skolans dörrar låsas för dagen. Jag stänger boken och trycker ner den i min ryggsäck. Där gömmer sig de andra böckerna jag lånat. Hemma tar jag fram dem och ordnar dem i en stapel på golvet: Pelle Svanslös, detektiv- och äventyrsböckerna, fågel- och fotbollsböckerna.

Mina äldsta minnen av läsning är från folkskoleåren i början av 1970-talet. Jag är åtta eller nio år. Jag sitter i biblioteket i den lilla byskolan i Kymmenedalen. Skolsalarna och gården töms, kvar är vårsolens sneda strålar. Ingen räkning eller biologi, inget handarbete, ingen gymnastik mer den dagen. Nu kan man koncentrera sig bara på ett enda: att läsa.

Där har jag att läsa. Där har jag vänner, spänning och tröst för en lång tid framöver.

En stor del av det jag har lärt mig har jag lärt mig genom läsning.

Den läsandets resa som började i byskolans bibliotek fortsätter än. Under åren har jag också haft många som stöttat mig i mitt läsande: lärare, skolkamrater, vänner, författarkollegor. De har gett mig lästips, vi har utbytt erfarenheter om böckernas världar, personer och händelser.

När jag läser möts liv och litteratur, ibland har de lagt sig harmoniskt bredvid varandra, ibland har gått mot varandra, på kollisionskurs. Att läsa och att samtala om det lästa har väglett mig som etisk och moralisk varelse, väckt min nyfikenhet på livet. Det har vidgat mina vyer och hjälpt mig att förstå och uppskatta det som är olikt och annorlunda.

En stor del av det jag har lärt mig har jag lärt mig genom läsning.

Men vad betyder det egentligen att lära sig genom läsning? Vad är det man lär sig då, och hur?

Åtminstone lär man sig det man vill lära sig. Också jag har läst en enorm mängd sidor, målmedvetet och målinriktat. Läsningen har varit ett redskap för att uppnå något annat: för att klara ett prov, hitta det rätta svaret, för att få betyg, för att få uppskattning. Jag minns läsanvisningarna för studietidens tentamenslitteratur: det räcker om man läser första och sista meningen i varje stycke. Jag erkänner att jag ofta följde rådet och att jag klarade tenterna. Jag lärde mig det jag skulle, men någon lärdom fick jag inte. Jag orienterade mig mot kunskapen längs en genväg, men bildad blev jag inte, målet nåddes, men resan blev ogjord.

Oftast är det jag har lärt mig haft anknytning till ett sökande och finnande av mig själv, ett eget bildningsprojekt – läsning av skönlitteratur. Då har läsningen varit varken målinriktad eller snabb, snarare en långsam resa utan definierat mål. Det har varit ett äventyr som tilltalat intellektet, känslorna och sinnena. Det lockar en att fantisera, leva sig in, uppleva. Den kunskap man får av skönlitteraturen består sällan av fakta. Och också då fakta finns (till exempel i historiska romaner) är de en del i en komposition. Läsning av skönlitteratur påminner oss om att all kunskap som är värd att inhämta inte nödvändigtvis består av enbart fakta.

Att lära sig genom läsning är, när det är bäst, både målinriktat och våghalsigt. Men bara om man låter det ta tid.

Ett av de största bekymren när det gäller läsning i dag är hur vi läser. Våra läsvanor har snabbt formats av den teknologiska utvecklingen (smarttelefoner och läsplattor) och av att informationssökningen blivit så mycket lättare (Internet).

Samtidigt som den läsning som syftar till att skaffa specialkunskap är effektivare och snabbare än någonsin, har den mer oförvägna (initiativrika) läsningen blivit alltmer sällsynt. Världen har blivit rubrikernas, den första och sista meningens spelplats, att lära sig har blivit detsamma som att ögna igenom eller surfa. Resandet har blivit en snabb förflyttning från en plats till en annan. Vi har blivit otåliga – också som läsare.

På kunskapens motorväg är läsningens belöning av utvändig karaktär.

Samhället uppskattar målinriktad läsning mer än någonsin. Vi implementerar de gamla levnadsreglerna som visat dem som var utrustade med så kallade läshuvuden kortaste och snabbaste vägen till ett uppskattat och välbetalt yrke, till att bli en produktiv skattebetalare.

Där på kunskapens motorväg är läsningens belöning av utvändig karaktär. Många offrar hela sin inre värld för det – den som skönlitteraturen i bästa fall förstärker.

Den intressantaste och mest givande rutten mellan två platser är inte nödvändigtvis den kortaste eller rakaste. Det här vet den äventyrslystna läsaren. Han tittar inte på klockan. Hans tempo får de otåliga att gå i spinn. Det får dem, som vet vad allting kostar men inte vad något ät värt, att lägga fram kalkyler och siffror. Ofta når deras bildning inte längre än till siffrorna.

Den driftiga läsaren har fått se sitt livsrum krympa. Det är synd, för i många fall är det just det äventyrliga som hållit själen vid liv. Så har det varit i mitt fall.

Vad gör vi med tiden vi spar när vi går rakt och precist till den information vi behöver? Hur vore det om vi använde den till en mer initiativrik läsning och fördjupade oss i skönlitteratur. Vi skulle stilla oss, koncentrera oss, försjunka. Vi skulle stärka vår inre värld. Vi skulle skaffa oss bildning genom att färdas hela resan från den första meningen till den sista.

Det är onekligen lätt att ge upp bildningsidealet. Det är alla gånger lättare än att hålla fast vid det. Att ge upp det blir också billigare – i synnerhet om blicken in i framtiden inte går längre än ett par år framöver. Räknenissarena har utan tvivel redan kalkylerna klara. Men vi behöver inte titta på dem riktigt än. I stället ska vi fundera på vart det leder om vi släpper taget om bildningen, i vilket samhälle vi hamnar då.

I ett sådant samhälle förvittrar läskompetensen fort. Den behöver ju handlingskraft för att upprätthållas. Där kommer fantasin att betraktas som flum och slöseri med tid. Man överger böckerna eftersom de är föremål som bär det passerades stämpel, påminner om en tid då allt var så trögt och besvärligt. Allslags obildning och andlig lättja blomstrar. Man till och med stoltserar och skryter med det, kanske man på så vis hamnar på löpet och får publicitet. I politiska val får kandidater som talar medlåtande om bildning mest röster.

Som tur är passar den här bilden inte in på 2010-talets Finland, eller gör den?

Jyrki Vainonen

Författare, ordförande för författarförbundet Suomen Kirjailijaliitto