Det är med ett varggrin Mathias Nystrand river tag i läsaren och släpar ut denne på den Österbottniska slätten. Doften i en Wartburg är en uppkäftig, mustig och myllrande skildring av landsbygdens mopopojkar och deras vridna skolvardag. Jenkka går i klass 8 c och kör den hårdtrimmade mopon Rabies. Han vet allt om trimning och tuffhet. Läsaren får närkontakt med kretsen kring högstadieskolan i Sursik, där ett vrickat lärarkollegium med modersmålslärare Tom Bidén och militanta pojkfostraren och jumppaläraren Punttis huserar. Dessa ungkarlar för ett oanat utflippat liv och leverne. Bidén befinner sig allt som oftast bland besinningslösa livsfilosoferna Petrov och Pastorn, som kryddar och sprider sitt brännvin enligt gammal god sed, nämligen själva.

I samma liga som den unge Sund

Skildringen av lantsortsungdomens yrsel för förstås tankarna till Lars Sunds legendariska och oöverträffade österbottenskildring Natten är ännu ung. Det är en bok modersmålslärare gärna propagerar för inför pojkläsarna. Doften i en Wartburg kvalar in i samma liga. Här finns det något för pojkarna att hämta. Den fräna skildringen av vad som försiggår i pojkarnas omklädningsrum skulle jag bums kopiera upp och läsa med högstadieelever om jag var lärare. Det är uppfriskande.

Nystrands satiriska skröna Doften i en Wartburg är en ohämmat munter berättelse. Den svingar slag i luften kring sig som en yr boxare, utan att för den skull tappa vare sig träfförmåga eller det goda humöret. Nystrand fångar samtidsparadoxer på pricken och jargongen i mopopojkarnas sfär är grovkornigt sakkunnig. Men satirens kritiska udd blir ändå för trubbig, eftersom han inte alls förmår hejda sin fabuleringsiver. Precis som debutboken Hyperventil (2001), en urban identitetsberättelse om en ung rockare, hyperventilerar texten. En sållning av de språkliga och intrigmässiga infallen hade gjort texten mer övertygande. Förvisso hör överdrift och tokeri till genren, men då Nystrand sällan lyckas fördjupa satiren med ett underliggande djup känns påhitten efterhand tröttsamt övertydliga. Det blir för hårdtrimmat, som en rasande mopo som ensam spinner runt på en sandplan utan förarkontakt.

Omvända världen

Vill man frammana en underliggande diskussion stiger den om omvända värden som starkast fram. De unga mognar medan de vuxna, i form av ett lärarkollegium som flippar ut på drogblandad bål, går i motsatt riktning. Modersmålsläraren Tom Bidén som politiskt inkorrekt har dräglat över högstadieflickan Linda ”med pattarna” går ett följdriktigt öde till mötes då han uppslukas av handarbetslärarinnans hungriga sköte. Trots att porträttet av Jenkkas vilsna etnosyrra Mongo, och hennes postmoderna kamp med att finna sig själv, tillför en kvinnlig gestalt med någorlunda djup känns ändå kvinnoskildringen belastad med gammalt könsbråte. Övermogen chauvinism blandad med nymornad mopopojkstrånad känns ofräscht. Det är inget fel i att välja dessa infallsvinklar, tvärtom ger de ypperlig grogrund för lustigheter som bottnar i den moderna mansbildens sprickor.

Men ibland, som då menstruationssektens samvaro beskrivs blir det både smaklöst och icke trovärdigt. Roligare är det hos föreningen anonyma intellektualister där bland annat en bokberoende biktar sig om sitt missbruk. I sådana stunder är Nystrand oemotståndligt fyndig. Milt sagt utgör han en egensinnig och oborstad röst i den finlandssvenska romanens trånga rum. Han vidgar vyerna med sina skrovliga skrönor och skriver en trimmad prosa utan fartbegränsningar. Det är välkommet.

Dela artikeln: