Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Spruckna linjer skapar rum för flykt

Ylva Vikström, 12.12.2014
Matilda Södergran: Lotusfötter 90 s., Schildts & Söderströms 2014

Genom hela sitt författarskap har Matilda Södergran – mer eller mindre explicit – behandlat problematiken i att vara kvinna.

Nej, stryk det. Det som Södergran behandlar är problematiken i att leva i en kropp som ses som kvinnlig, och därmed utsätts för en viss typ av behandling, begränsning och besittning.

”Du sa aldrig att du bara ville vara kropp. /Du påminner för mycket om det som inte är du.” står det i den förra diktsamlingen Maror (ett sätt åt dig) som kom 2012.

Lotusfötter innebär  fysiska övergrepp som tvingar fram en estetik som ska inge respektabilitet. Men det är en respektabilitet som blir förvriden och grotesk

I den fjärde och senaste diktsamlingen – eller snarare prosalyriksamlingen – Lotusfötter är tematiken den samma. Redan titelvalet inbjuder att läsas i termer av könsförtryck: Lotusfötter, fotbindning, eller liljefötter – då tårna viks in under foten och binds tills skelettet deformerats – praktiserades på kvinnor i de högre samhällsklasserna i Kina ända in på 1900-talet. ”Bundna fötter var under många århundraden något attraktivt och ett tecken på hög social status eftersom en kvinna med lotusfötter var oförmögen att arbeta. Kvinnan med bundna fötter var därmed beroende av sin omgivning.” (Wikipedia)

Lotusfötter innebär alltså fysiska övergrepp som tvingar fram en estetik som i sin tur ska inge respektabilitet. Men det är en respektabilitet som blir förvriden och grotesk så fort man tar ett halvt steg utanför dess kontext. Vilket är precis vad Matilda Södergran ägnar sig åt i ­Lotusfötter, det är ett skärskådande och ett förhandlande kring vad som krävs för att tas på allvar som människa i en ”kvinnlig” kropp.

Horisontellt och vertikalt

I Poesin – en debattbok, som kom ut på Ellips förlag sommaren 2014, skriver Södergran om skillnaden mellan att läsa horisontellt och vertikalt – där det förstnämnda betecknar en prosaisk läsart och det andra en poetisk. Skillnaden mellan de två illustreras nästan övertydligt konkret i Lotusfötter eftersom den består av tre parallella spår, som kan och bör läsas såväl horisontellt som vertikalt. Den översta raden på varje sida hänger ihop, det samma gäller den mellersta och den understa raden. De formar tre prosalyriska narrativ som jag först läser var för sig, vilket innebär att jag bläddrar igenom boken tre gånger. Den fjärde gången läser jag all text som finns på varje sida, vilket gör att narrativen grumlas upp. Grammatiken spricker, meningarna trasas sönder, men såren formar i sin tur nya kopplingar.

Alla tre prosalyriksviter är skrivna i du-form. Den översta inleds med ett citat ur Sylvia Plaths The Bell Jar”, och handlar om ett du och ett han i en bil. Med en karta, men utan tydligt mål. Han som kör bilen kontrollerar allt: när duet får kissa, vart de är på väg, hurudan duet är. Duet gör inget motstånd, förutom att hon ibland blir passivt sittande med öppen, dreglande mun. ”Det man vänjer sig vid är allt man har.” Det finns helt enkelt inga alternativ.

Grammatiken spricker, meningarna trasas sönder, men såren formar i sin tur nya kopplingar.

Den mellersta sviten inleds med ett citat av Twin Peaks-karaktären Log Lady. Kvinnan som bär omkring på en stock som en påminnelse av sin döda man. Som ser sorgen som en förevändning att göra sig löjlig, som en utväg. Också här syns närvaron av en ”han” som haft bestämda åsikter om hur duet ska vara, men den här sviten slutar med ett försök till motstånd, med att eldstaden spikas igen.

Den nedersta sviten inleds med Courtney Loves citat ”There is no power like my ugly”. Här möter läsaren ett du som återtar kontroll. Som praktiserar motstånd genom kroppsbygge, genom att rensa ut sina egna tankar och enbart fokusera på att skapa sig själv som ett fort. Begränsningarna finns fortfarande där, men duet erövrar dem, gör dem till sina. ”Du står som en helig byggnad, uppfylld av din egen rymd. Så långt du kan se ser du bara dig själv och dina egna väggar.” Agensen vinns till priset av jagets utplåning, först när det ekar tomt innanför har duets kropp blivit ett tempel. Ändå uttrycks ingen sorg över situationen, istället en sammanbiten triumf.

Konstruerat kaos med flykthål

Den fjärde läsningen, den vertikala, där narrativen blandas samman, löper inte smärtfritt. Tvärtom känns det rätt klumpigt. Visst passar meningarna ihop ibland, men inte alltid.

Först irriterar det mig, jag tänker att Södergran borde ha komponerat raderna bättre för att få dem att fungera. Men snart märker jag att den hackiga, söndriga läsningen faktiskt tillför något. Dels fördjupas tematiken, det blir allt tydligare att det handlar om en flykt.

Duen i sviterna använder sig av apati, galenskap och kontrollmani för att försöka fly rollen de pressats in i. Den sista strategin, kroppsbyggaren, är enligt mig den mest intressanta, eftersom den bryter mot han-och-hon-dialektiken som Södergrans poesi så ofta är uppbyggda enligt. Ändå lyckas inte ens den strategin frigöra duet, den snarare utplånar det. Det verkar som om det är omöjligt att skriva ut duet ur förtrycket – kanske för att förtrycket också finns i själva språket.

I den vertikala läsningen, däremot, spricker språkets strukturer, och möjlighet till flyktvägar föds. När texterna placeras ovanpå varandra släpper narrativets kontroll. Det gör att orden blir främmande, men just därför blir det viktiga inte längre vad texten betyder, utan vad texten gör. I sprickorna där grammatiken inte fungerar finns möjligheterna till motstånd och flykt.

Det verkar som om det är omöjligt att skriva ut duet ur förtrycket – kanske för att förtrycket också finns i själva språket.

Mina tankar går till filosofen Gilles Deleuze, och hans tanke om flyktlinjer: Lotusfötter kunde beskrivas som ett rhizomliknande nätverk där skiften och brott sker, ut ur det förutbestämda, ur förtrycket. Genom att komponera Lotusfötter på detta sätt konstruerar Södergran en poetisk maskin vars form åstadkommer det som innehållet är dömt att misslyckas med. Hon visar hur språk och syntax själv måste ruckas i sina grundvalar om verklig emancipation ska vara möjlig.

Resultatet är en knölig bok som förutsätter en läsare som inte i första hand vill njuta av poesi, utan snarare utmanas och provoceras. Som har tålamod med att sudoku-pusslet inte löser sig som förväntat, eftersom kopplingarna mellan raderna bara öppnar sig ibland. Däremellan är det motigt, enerverande, oklart ända in i slutet. Ändå varken godtyckligt eller slarvigt, utan snarare ett precist utfört experiment. Säkert hade det gått att slipa till harmonierna, men det hade inte blivit samma sak.

Efter tre diktsamlingar med rätt likriktade formspråk gläder det mig oerhört att Matilda Södergran vågat sig ut på nya vatten. Jag klättrar gärna efter hennes spruckna linjer, och ser fram emot nya maskiner.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto