Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Familjen förblir gåtfull också för den som växer upp där

Robin Valtiala, 13.4.2018
Michel Ekman: Självbiografiskt lexikon 314 s., Schildts & Söderströms 2017

Michel Ekman, litteraturkritiker, forskare och essäist, har ett roligt koncept för sin bok Självbiografiskt lexikon. För de 25 kapitlen väljer han ett nyckelord som rubrik för att berätta om något avsnitt i huvudpersonen Michels liv.  (I och för sig nämns kanske inte namnet, men jaget berättar att han pga faderns kärlek till Frankrike har fått ett franskt namn, så jag får väl kalla honom Michel.)

Det här livet tar sin början 1956 i Munksnäs, som numera närmast är en del av Helsingfors centrum men i författarens barndom när det gäller allt väsentligt var en liten avskild ort i närheten av stora skogar och sjöar.

Jag känner på pricken igen detaljer från min barndom som utspelade sig inte så långt därifrån ca 10 år senare

Jag känner på pricken igen detaljer från min barndom som utspelade sig inte så långt därifrån ca 10 år senare. Neppisbilarna (småbilarna man skuffade framåt med handflatan på vägar man jämnade upp i sanden) är det länge sedan jag vare sig läste om eller såg någon hålla på med. Superbollarna kommer jag ihåg, de som studsade till den dubbla höjden mot den från vilken man släppte ner dem. Enligt Ekman var de svarta (jag minns dem som svarta och rosa). Jag kan känna lukten av det blekgröna tuggummit med pudersocker på, som följde med bilderna av bl.a. ishockeyspelare som man samlade på. Och jag kan se t-skjortorna med knappar i halsen.

Ett mer centralt tidsfenomen i boken är den nya astmamedicin som består av en sprutflaska och som dyker upp kring 1970. Den kommer att förändra hela Michels liv, så att han kan börja leva sitt liv på samma sätt som andra. Efter att tidigare varken ha kunnat sova på nätterna eller delta i andra barns lekar och sporter.

Det språkliga och kulturella arvet

Michels familj bär på ett rikt och komplicerat arv.  Moderns släkt är rysk, själv är hon adopterad och ingen vet något om hennes första månader. Hon är sjuklig och har samtidigt en läggning som gör att hon håller det mesta av sina känslor och åsikter för sig själv. Farfadern var en fattig judisk försäljare som blev rik, och konverterade till kristendomen, vilket i det finländska samhället som det var på den tiden han var ung var något som gjorde livet mindre svårt för en jude. Michels pappa övertalades/tvingades att också bli affärsman, ett yrke han aldrig tyckte om. Familjen har i alla fall det mycket bra i materiell bemärkelse.

Farfadern var en fattig judisk försäljare som blev rik

Som man kan se på bokens fina pärmbild var familjen en gång i Aten. Två veckor, i mitten av 60-talet. I det här avsnittet, där jag konstigt nog inte tycker detaljminnena framstår som lika starka som de från många andra av platserna i boken, trots att författaren talar om dem som så viktiga, får vi som starkast uppleva den grundläggande motsättning som finns i familjen: alla älskade resan, alla talar om ”sitt hus” i Grekland och saknar det, men ändå är det som om man av någon annan ännu starkare orsak inte vill fortsätta göra liknande resor.

Jag tänker på Marcel Proust, som inte kunde stanna i Venedig efter att hans mamma hade åkt hem. Här är det en hel familj som oroas av idén om bortavarandet, utan att det finns någon konkret mamma i någon bemärkelse som gör att de behöver vara hemma. Känslan blir på det sättet mycket mera oroande.

Prousts humor och den finlandssvenska

Det här är inte enda gången jag tänker på Proust, och det har inte att göra med att astman här liksom hos Proust är ett centralt tema. Det finns i Ekmans bok en liknande humor, och på ett liknande sätt vet jag ofta inte om den är medveten eller ofrivillig. Som när det gäller den bedrövliga finlandssvenska klasshumor som går ut på att man säger att man är fattig när man inte är det:

Och när vi hade avsmakat biffarna och berömt min fars insats som grillmästare, och när mina föräldrar hade tagit den första klunken av vinet, lutade sig min far ofelbart tillbaka och yttrade: ”Om di rika sku veta hur di fattiga mår så sku di nog byta.”

Till skillnad från Marcel flyr Michel i de övre tonåren en gång från sina föräldrar till Venedig

Jämför Prousts ståndshumor, när jaget i På spaning efter den tid som flytt för första gången konfronteras med (homo)sexualitetens mysterium, och det för honom mest ofattbara är att Baron de Charlus har valt att bedriva akten med en simpel västskräddare. Till skillnad från Marcel flyr Michel i de övre tonåren en gång från sina föräldrar till Venedig.

Hans ärlighet är uppfriskande, som när han säger att han är ”klängig” när det gäller sex. Om ett av bokens teman är att Michel hade svårt att bli vuxen, kan man vända på det hela och säga att det är skönt att slippa ta del av någon bibehållen vuxen värdighet. Jag kommer inte på så många författare som inte åtminstone delvis försöker upprätthålla den här senare typen av fasad.

Ekman låter ofta svåra känslor och tolkningarna av dem förbli bara antydda. Som i det första avsnittet ”Avsked” där modern har gått bort och jaget talar om att hon konsekvent hade vägrat befatta sig med sina barnbarn. Läsaren får uppfatta saken som hen vill. Författaren blir sällan så vag att det han berättar känns ointressant. Personligen tycker jag att de svagaste ställena i boken är de passager i tex avsnittet ”Ord” där han summerar upp sina konflikter och sin mognadsprocess i ljuset av den psykoanalys han har genomgått. Tolkningarna får drag av lärobok och lägger åtminstone för min del inte något till det jag redan tycker mig ha förstått. Det här gäller författarens egen alltför tillrättalagda tolkning; beskrivningen av själva analyssituationen är däremot skickligt och dråpligt gjord.

Ekman låter ofta svåra känslor och tolkningarna av dem förbli bara antydda

Jaget beskriver sig själv som en till en början mycket otrevlig person, sur och asocial. Genom en undertext man hela tiden får ana, på samma sätt som författaren skymtar sina favoritabborrar under vattenytor, förstår läsaren att det inte är frågan om något koketterande. Många omständigheter, Michels astma och mamma, känsla av att vara ensam och feg, har skapat den här självbilden som för honom är en realitet. Bilden förändras genom bokens gång. Bland de många musikstycken som nämns saknas det jag tänker på som signaturmelodi, Beatles Getting Better. I slutet understryker författaren gång på gång att han inte är den otrevliga person som den här läsaren ända från början aldrig heller upplevde att han var.

Språkförbistring och  magiska abborrar

Det sägs att i bra böcker ska man inte lita på berättaren, och det gör jag inte hela tiden när jag läser Självbiografiskt lexikon.Det är inte så länge sedan det fanns ganska stora enspråkigt svenska miljöer i Helsingfors, men Michels enspråkighet i boken överträffar allt jag har hört om. I min barndoms svenska värld var en puukko en puukko; jag har aldrig hört någon i Helsingfors kalla den Morakniv. Det här kan eventuellt vara ett medvetet grepp av den vuxne författaren, som vill betona jagets isolation. I så fall lyckas det.

Jag undrar om Ekman kommer ihåg att det heter kelli när en neppisbil välter och därmed måste förflytta sig tillbaka hela den föregående sträckan?

I min barndoms svenska värld var en puukko en puukko

Jag blir på ett liknande sätt misstänksam när berättaren påstår att han inte begriper ett ord ryska, trots de många ryska släktingarna och trots att ryskan numera finns överallt i Helsingfors.

Avsnitten där Michel fiskar är magiska. Även här är berättargreppet på ett halvt hemligt sätt komplicerat. Gäddan han en gång får väger över fyra kilo, och huvudpersonen förstår inte hur den har fastnat och inte hade förstånd att bita sig genom linan. Jag kan säga som min mamma alltid sa när det gällde fiskare: den försökte visst men den vägde helt enkelt inte fyra kilo. Antagligen bara ett och ett halvt.

Men ännu tillbaka till det jag beundrar mest i boken: Hur Ekman lämnar ut sig själv, och inte heller skonar någon annan. Men utan att ändå söka något sensationsvärde i det han visar fram. Och kärleken finns. Beskrivningen av den i slutet är vacker.

P.S. Ordet ”plota” (gå ner för djupt och få vatten i stövlarna) har för mig alltid ett t i sin particip, ”jag har plota(t)”. När man skriver ner det. Ekman skriver ”jag har plota”, det är ju en smaksak.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto