Jag vill gratulera den nya Europa-, kultur- och idrottsministern Sampo Terho och önska honom klokskap och kraft för det viktiga uppdraget. När man följt regeringen och de blåsväder den varit i har man i alla fall lärt sig att det inte är lönt att spå eller spekulera huruvida ministerportföljerna än en gång kommer att byta plats, eller om det ska bli nyval. Jag utgår ifrån att den nya ministern har ett par regeringsår framför sig.

Också inom konst och kultur är man rädd för vad för slags politiker som får kulturministerns portfölj.

Enligt vad som stod i pressen blev Sampo Terho ”överraskningsministern”, han hade snarast förberett sig på justitieministerns uppdrag. Också inom konst och kultur är man rädd för överraskningar, och framför allt för vad för slags politiker som får kulturministerns portfölj.  Mest oroar man sig ändå för att konsten och kulturen kommer i skymundan när makt och pengar fördelas. Man är också rädd för att ministern ska dra upp helt nya riktlinjer och lägga sig för mycket i själva innehållet.

Nu hart vi redan hört lite av Sampo Terhos linjedragningar. Intervjun i Helsingin Sanomat (14.5) visste berätta att kulturminister Terho vill stöda en nationalistisk kultur med betoning på ”den finska, västerländska traditionen”. Det skulle vara intressant att diskutera mer ingående med kulturministern om vad finsk eller västerländsk tradition innebär. Men ministern medgav själv i Helsingin Sanomat att guldålderns nationalromantiska konstnärer inte hittade sin inspiration uteslutande i hemlandet utan fann sina influenser också utanför vårt lands gränser. Juhani Aho är att se som en europeisk författare, men är samtidigt en märkesperson i den finska kulturen, upphöjd och kanoniserad.

När jag tänker på mitt hemland och klär av finskheten dess mest uppenbara klichéer står vi kvar med en enormt mångfacetterad nordeuropeisk kultur som uppstått under inflytande utifrån. Den är särpräglad men inte särskild. Det har konstaterats många gånger. Och hur internationellt vårt kulturarv är har dokumentetars på många olika sätt. I sin Finlandiaprisbelönade roman, Akvarelleja Engelin kaupungista (Akvareller från Engels stad) skriver Jukka Viikkilä vackert om hur en tysk ritade vårt Helsingfors. Journalisten Marjo Vilkko har i sin tur i böcker och teveserier grundligt redogjort för hur den svenska respektive ryska tidens arv fortsättningsvis syns i den finländska kulturen.

Det instrumentella värdet hos konsten och kulturen alltid är en del av den politiska diskussionen.

Den nationella kulturen är uppbyggd av en stor mångfald komponenter, men den existerar, den kan identifieras. Den består också av en identitetspolitik som under olika tider byggts upp med medvetna val och som sett som en sammanhållande funktion för människorna och staten. Historikern Eric Hobsbawn kallade vissa byggstenar i den nationella identiteten för en ”uppdiktad tradition”; att uppfinna den får en central roll i nationalitetstanken. Det som karaktäriserar de skapade traditionerna är ofta att man tänker på dem som gamla och autentiska, men i själva verket har man ofta skapat dem med stor målmedvetenhet, och de har kunnat hämta inspiration från många olika källor.

Minister Terho har konstaterat att kulturen har ett värde i sig och att staten ska understöda den. Det är en viktig och glädjande linjedragning. Diskussionen om kulturens egenvärde är antagligen evig, men på samma gång är det uppenbart att det instrumentella värdet hos konsten och kulturen alltid är en del av den politiska diskussionen. När en politiker definierar en kultur som har ett inneboende egenvärde men på samma gång vill betona den ”finska, västerländska traditionen” fjärmar man sig från egenvärdet och kommer i själva verket att ge kulturen ett uppdrag.

Och om man än i politiken talade med människors och änglars språk, men inte nämnde ekonomin, skulle lobbningen stanna halvvägs. Tidens anda kräver att man först dänger siffror och procent i bordet. Det räknas och mäts också i en accelererande takt i dag. Kulturens och de kreativa branschernas betydelse för konkurrenskraften och sysselsättningen har noterats. I april publicerade statsrådet en rapport från en arbetsgrupp, ”Den kreativa ekonomin och skapandet av immateriellt värde som spetsområden” (utgiven på finska). De kreativa branscherna ska nu uttryckligen inkluderas i arbetet för en ekonomisk tillväxte och för sysselsättningen. Målsättningen är på alla sätt positiv, och en av synvinklarna är just kulturens ”värde”.

Och om man än i politiken talade med människors och änglars språk, men inte nämnde ekonomin, skulle lobbningen stanna halvvägs.

I statsrådets rapport granskas kulturens olika områden och deras andel i nationalekonomin. För tillfället ligger talet på ungefär tre procent av BNP. Till exempel i Sverige och Storbritannien är ökningen snabbare. Men kulturens värde kan inte mätas med bara ekonomiska mått.

Mänsklig utveckling, bildningen och kreativiteten bör ses som egenvärden, för de inverkar både direkt och indirekt på hela samhället. Men kreativitet och nyskapande är svåra att normera och reglera. Därför mäter vissa stater i stället bruttonationallycka.  Kulturunderstöd och kulturpolitik har en viss styrningseffekt, men för framgång behövs många faktorer, som mod, frihet och ett tänkande som är gränsöverskridande, både på det nationella planet och på det mentala.

Den finländska identiteten är inget som är färdigt tecknad eller tonsatt. Den är mångfacetterad, stadd i förändring och öppen för inflytande. Precis detsamma gäller konsten och kulturen. I förlängningen av det synsättet tänker jag mig att konsten och kulturen också i fortsättningen stöder den finska sedvänjan.

Johanna Sumuvuori
Skribenten är programdirektör på Finlands institut i London

Foto: Niklas Nabb