Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Till samtalets lov

Carita Backström, 3.3.2017
Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, 350 s., Bonniers 2016

På pärmen till Nina Burtons senaste essäbok finns tre skisser av en hand. En helt vanlig hand, men värd att betrakta med en viss respekt. Hans Holbein d.y. tecknade den år 1523 när han målade Erasmus av Rotterdams porträtt. Erasmus var då berömd, hans produktion stod för en femtedel av 1500-talets nyutgivna böcker, hans korrespondens var enorm, kungar och påvar tävlade om få honom till sina hov. Kontroversiell var han också. Nina Burton kallar honom – och sin bok – Gutenberggalaxens nova .

En nova är en ljusstark stjärna som får sin styrka från en närliggande stjärna, och detta närliggande betonar Burton i sin underrubrik: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, (med en fortsättning i mindre font) samt om Albrecht Dürer, Hans Holbein d.y., Paracelsus, Martin Luther, Thomas More, Michel de Montaigne, diverse pedagoger, anatomer, encyklopeder, påvar och rebeller.

Det är en läsanvisning; här handlar det inte bara om Erasmus, det handlar om en tid och om tidens centrala tänkare och aktörer.

Liksom en skådespelare går in i en roll med bevarad distans går Burton in i Erasmus och spelar sedan upp sin tolkning för oss

Nina Burton har förstås läst allt som Erasmus skrivit, och åtskilliga verk därtill, litteraturförteckningen är imponerande. Hon har också gjort forskningsresor till bibliotek och arkiv och museer.  Men texten tyngs inte av någon akademisk notapparat, den flyter lätt och behändigt, inkännande. Liksom en skådespelare går in i en roll med bevarad distans går Burton in i Erasmus och spelar sedan upp sin tolkning för oss. Den är inte i första hand psykologiserande utan utgår från yttre omständigheter och texter, ofta brev, tänker jag mig. Gränsen mellan originalet och Burtons egna formuleringar är svävande och får så vara i en essäberättelse. Det finns bara två direkta citat i boken, ett ur Luthers beundrarbrev till Erasmus och ett ur Erasmus artiga men reserverade svar. Citaten bryter Burtons lugna berättarflöde och de kunde ha varit fler.

En nova föds

Erasmus var ett utomäktenskapligt barn, men sändes av sin prästvigda far till en latinskola och därefter av en förmyndare till ett augustinerkloster. Senare i livet lyckades han lösgöra sig från munklöftet och kunde fortsätta som fri författare. Latinet – på 1500-talet lingua franca i Europa – blev hans modersmål. Han skrev på latin, översatte antikens klassiska texter och Nya testamentet (betraktat som hans storverk) från grekiska till latin, han talade latin med sina boktryckare och sina vänner.

Idealet var antiken; Sokrates, Platon, Plutarchos, Cicero. Erasmus började samla på citat och tänkespråk ur den klassiska litteraturen; ”gråta krokodiltårar, nära en orm vid sin barm, ingen rök utan eld, skynda långsamt, sådan herre sådan dräng, så länge det finns liv finns det hopp…” – inte visste jag att våra vanligaste ordspråk myntades i antikens Grekland och Rom. Med tiden svällde antalet citat till 3260 (eller 4658, jag har sett olika uppgifter), ett slags litterär karta över antiken, och Erasmus kommentarer till citaten blev små essäer. Adagia, Sentenser, kallade han sin samling som blev en storsäljare.

Följande bok blev Dårskapens lov, en present till vännen och samtalspartnern Thomas More. Burton vet berätta att Erasmus när han red (jo, det var tydligen normalt för herrar att rida när de reste) hade för vana att fästa några papper vid sadeln för att kunna kasta ner ord och tankar. Det gjorde han också på sin ritt från Rom upp till Engelska kanalen, och det blev utkastet till hans lovsång till Dårskapen, i dag översatt till åtminstone 25 språk, inklusive kinesiska och esperanto. Den nyaste svenska utgåvan (Artos förlag) är försedd med vad som måste vara de ursprungliga illustrationerna av Hans Holbein d.y. – han som tecknade Erasmus händer.

Dårskapens lov börjar i muntert gyckel och slutar i vass satir där ingen yrkesgrupp skonas

 Dårskapens lov börjar i muntert gyckel och slutar i vass satir där ingen yrkesgrupp skonas. Jag har nyligen läst boken och reflekterat över Erasmus balansgång i en tid av politiska och religiösa spänningar, och i förhållande till våra egna yttrandefrihetsdiskussioner. I ett brev till Thomas More skriver Erasmus: ”Men för att nu besvara beskyllningarna för bitskhet och hånfullhet, så bör alltid begåvat folk tillåtas den friheten, att med kvickhet driva med alla sorters mänskligt liv, såvitt inte denna företrädesrätt övergår i blint raseri. (…) Ty när någon klandrar människors livsföring utan att någon enskild angrips med namns nämnande, så frågar jag om inte detta snarare är att undervisa och varna än att smäda?”

Också fortsättningen lockar till jämförelser med vår egen tid. Luther stiger in på scenen, striden mellan katoliker och protestanter blir allt hårdare. Thomas More, Utopias författare, numera lordkansler, håller fast vid sin katolska tro och förvandlas till en fanatiker. Han fyller Towern med kättare och bålen brinner. En målare som skrev in ett bibelspråk på folkspråket engelska (alltså inte latin) utsattes för så hård tortyr att han förlorade förståndet. Man brukar tala om Luthers svavelosande språk, men More svarade med samma mynt när han gick åt den protestantiska reformatorn: ett arsle som fes förbannelser, en stinkande pajas och en skitdjävul som förrättade sin mässa på avträdet…”Vem hade väl anat att Mores skatologiska vokabulär var så stor?” kommenterar Burton, och låter Erasmus grunna över hur det kunde gå så fel med den kvicka och kloka humanisten More; var det kanske så att hans utopiska tänkande uteslöt de kompromisser som tolerans kräver?

Själv ville Erasmus alltid stå fri från alla bindningar, men hamnade i korselden mellan katoliker och protestanter, som båda ville kalla honom sin, alternativt förkasta honom.

 Arvet från antiken

Colloquia skrev Erasmus ursprungligen som ett latinskt häfte för skolpojkar (han hade progressiva pedagogiska idéer) men häftet svällde ut till en samling dramatiska och underhållande dialoger från vitt skilda områden, en lärobok i samtalskonst och en storsäljare också den. Det är märkligt att tänka sig hur levande latinet var ännu på 1500-talet, men det var ändå inte det språk som oskolat folk talade och jag undrar: kunde Erasmus alls kommunicera med bodbetjänter och kuskar, matroser, murare och skökor, de läsare som han, enligt Burton, innerst inne drömde om att nå med sina skrifter? Den nederländska kulturhistorikern Johan Huinzinga som har skrivit en biografi över Erasmus menar att humanisterna skapade, och levde i, en fiktiv, latiniserad värld. En bubbla skulle vi kanske tala om i dag.

Renässanshumanismens ideal var ett kultiverat samtal mellan människor i hela Europa säger Burton. Det löper som ett mantra genom boken; det gränslösa, det gränsöverskridande, det rörliga, det öppna, det brobyggande samtalet. Böckernas och litteraturens samtal. Essäistikens innersta kärna. Tänk på Erasmus själsfrände Montaigne, eller, på närmare håll, Merete Mazzarella. Om Erasmus inte hade skrivit på latin skulle vi kanske i dag betrakta honom och inte Montaigne (som skrev på franska) som ”essäistikens fader”. I fall man inte vill gå tillbaka till antiken och finna fäderna där, som de båda herrarna gärna gjorde.

Om Erasmus inte hade skrivit på latin skulle vi kanske i dag betrakta honom och inte Montaigne som essäistikens fader

Herrar skriver jag, och så var det; renässanshumanismen var männens angelägenhet. Kvinnors möjlighet till formell utbildning var ytterst inskränkt, de kunde inte studera språk (alltså inte tala latin), inte gå i lära hos konstnärer, inte resa på egen hand. Så var det långt in på 1800-talet. Burton ser det inte som sin uppgift att diskutera den saken, hon skildrar världen ur Erasmus perspektiv, och överlämnar åt mig att undra, till exempel om det fanns en enda kvinna bland Erasmus många brevvänner?

Detsamma gäller det bildningsideal som Erasmus och humanisterna hämtade från antiken, och som vi i dag bär med oss. ”För honom”, skriver Burton, ”var Europa sammanflätat med grekernas kultur, demokrati och tolerans”. Också här infinner sig en fråga; vilken demokrati och vilken tolerans? Jag citerar Fredrik Lång i hans essä Ansiktet i månen: ”…den säregna grekiska formen av demokrati (som alltid måste benämnas slavdemokrati för att dess i själva verket odemokratiska och omänskliga maktstruktur inte skall förglömmas)”. Tänkte den stora renässanshumanisten någonsin på avigsidan av den grekiska demokratin? Och hur ser vi i dag på Europatanken? Står vår fästning Europa för grekisk kultur, demokrati och tolerans?

Verkstadsgolvet

Till det intressantaste i boken hör bilden av en yrkeskår som Burton inte nämner i förordet, men lustfyllt beskriver i själva texten. Boktryckarna, Gutenbergs folk, de som gjorde det möjligt för Erasmus och alla de andra att sprida sina tankar. Liksom den skrivande handen på pärmen berättar de om hantverket; trycksvärtans blandning av sot, fernissa och äggvita, den knirkande presskruven som kräver att två personer håller rytmen för att trycket ska bli jämt, det sugande ljudet ”som en kyss” när pressen öppnas, de varma fuktiga arken, ”som nyfödda barn”… Det är handgripligt och sinnligt på ett sätt som dagens elektroniska textbehandling aldrig kan bli.

Erasmus första viktiga boktryckarkontakt var Aldus Manutius i Venedig. Han gav ut en vacker och lättläst klassikerserie (minns någon Bonniers populärvetenskapliga Aldusserie?) och hans typografiska idéer var banbrytande. Bland annat introducerade han kursivstilen (formad efter Petrarcas skrivstil) och uppfann det oumbärliga lilla tecknet semikolon. För Erasmus var Venedig lika med Aldus tryckeri, skriver Burton, och antyder en viss enkelspårighet hos sin humanistiska hjälte; ingenting såg han av ljuset och vattnets speglingar från Rialtobron, eller av den storartade venetianska målarkonsten. Han levde på tryckeriet där han med Adagia skrev in sig i antikens essätradition.

Det fanns bokhandlar och kringvandrande kolportörer, men viktigare var speciella bokmarknader, och viktigast bland dem Frankfurtmässan. Redan då!

Sina långvarigaste boktryckar- och förläggarkontakter hade Erasmus i Basel, där det i början av 1500-talet fanns ett sjuttiotal tryckerier (!) som konkurrerade om den växande marknaden. Burton målar upp den välbärgade staden med universitet, kloster, papperskvarnar, hamn – ”som en bulligt uppslagen bok mitt i Europa”. Hon beskriver atmosfären på tryckerierna med litterära samtal och hektiska arbetspass nu när böcker och läsare fanns i tusental, och inte som under förgutenbergska tider när handkopierade böcker gjordes på beställning.

Också distributionen fick helt nya proportioner. Det fanns bokhandlar och kringvandrande kolportörer, och man kunde göra reklam i värdshus och prästgårdar, men viktigare var speciella bokmarknader, och viktigast bland dem Frankfurtmässan. Redan då! tänker jag, och tänker det också när jag läser om spridningen av pamfletter och flygblad, ibland hatiska, demonstranter som ockuperar torg och fanatiska bildstormare. Inget nytt under solen; kanske också det uttrycket härstamma från antiken?

Galaxen

Och sedan har vi alla de andra som Burton räknar upp i sin underrubrik; …, diverse pedagoger, anatomer, encyklopeder, påvar och rebeller, de som utgör galaxen kring novan. En av dem var Karl V:s livmedikus, Andreas Vesalius, som i renässansens anda studerade människokroppen. Exemplet är underbart. Vesalius stal lik från galgbacken och lärde sig av slaktare hur man frilade muskler för att komma underfund med hur vi såg ut under huden. Det var som att upptäcka nya kontinenter, och resultatet blev ett sjubandsverk, De humani corporis fabrica, rikt illustrerat av konstnärer i Tizians ateljé i Venedig. Tvåhundrafemtio träsnitt som sedan trycktes i Basel. Vid lanseringstillfället dissekerade Vesalius offentligt en avrättad brottsling, och ett exemplar av verkat bands in i människohud. Reklamtrick från 1500-talet.

Och så fanns konstnärerna, de stora som vi nu beundrar på museerna, men som levde på beställningar och illustrerade biblar och naturvetenskapliga verk

En annan var Thomas Platter, fram till tjugoårsåldern getaherde, analfabet och kringströvande tiggare. Sedan förde slumpen honom till en god pedagog, han lärde sig läsa och skriva, han lärde sig latin, grekiska och hebreiska, förtjänade sitt uppehälle som repslagare, lärare, en tid också som boktryckare. Eller Conrad Gesner som forskade i själens väsen, djur och växter och språk, och som med hjälp av sitt väldiga internationella nätverk sammanställde den första stora bibliografin över alla dittills kända författare – ettusenåttahundra – på latin, grekiska och hebreiska. Han var också stadsläkare i Zürich och dog i pesten, fyrtionio år gammal. Man kan bara häpna; med pennan och tryckkonsten som enda verktyg, hur hann de med allt?

Och så fanns konstnärerna, de stora som vi nu beundrar på museerna, men som levde på beställningar och illustrerade biblar och naturvetenskapliga verk. Några illustrationer finns i boken och man förstår hur viktiga konstnärerna var, och hur vackra böckerna blev. Också denna bok.

Samtalet

Burton börjar sin vandring i Erasmus fotspår i ett antikvariat i Basel. Hon frågar efter1960-talets mediaguru Marshall McLuhans Gutenberggalaxen men avspisas bryskt av antikvariatsägaren ; Erasmus kan säga oss långt mer om Gutenberggalaxen än någonsin McLuhan säger han. Själv minns jag McLuhans bok mest som en framtidsvision av en global by där det elektroniska flödet ersätter böcker, och där själva mediet har blivit budskapet (och undrar: kan innehållet i min recension, mitt budskap, påverkas av att jag skriver för en elektronisk lysmask?)

Det fina i kråksången är att läsaren som följer denna vandring allt som oftast lockas att reflektera över vår egen tid

Nina Burton siar inte om framtiden, utan håller sig till den gutenbergska eran, till det handskrivna och handsatta. Hon målar upp en bild av Europas 1500-tal; renässansens upptäckter och idéströmningar, politiska och religiösa konflikter, hur livet levdes då – med reservation för att hon i huvudsak umgås med de ”latiniserade”, kanske något idealiserade, samhällsskikten. Det fina i kråksången är att läsaren som följer hennes vandring allt som oftast lockas att reflektera över vår egen tid, och liksom samtala med tidigare tider.

Vilket också är Nina Burtons credo och ledmotiv. När hon i bokens sista kapitel stiger ur sin Erasmusroll och talar i egen person säger hon: ”I själva verket tror jag att samtalet var humanismens kärnpunkt”.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto