Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Berättelsens svinn och skärpa – och den svåra pånyttfödelsen

Freja Rudels, 2.11.2018
Niviaq Korneliussen: Homo sapienne 152 s., Leopard förlag 2018 Kääntäjä(t): Jonas Rasmussen

Utbildning, äktenskap, hus med altan, några barn och samma evinnerliga vardag intill döden. Utsikten är inte direkt hisnande från det tvåsamhetens fängelse där Fia – den första av fem jagpersoner i Niviaq Korneliussens roman Homo Sapienne – befinner sig. Trött på sambons välvilliga kärlek, på korven mellan hans ben, på soffmys och oxfilé-middagar tar hon sig ut. Samtidigt tvingas hon att hitta in, att konfrontera och acceptera sig själv.

Det är berättelser om att komma ut, som homosexuell eller transsexuell, men framför allt om att komma till insikt om sig själv

Merparten av bokens porträtt är variationer på det mönstret. Det är berättelser om att komma ut, som homosexuell eller transsexuell, men framför allt om att komma till insikt om sig själv. Att bejaka lusten, kärleken, skevheten och felbarheten – allt det djupast mänskliga som för bokens personer också innebär en uppgörelse med grundligt internaliserade normer och förväntningar. Korneliussen skyggar inte för eviga och allmängiltiga frågor om vad det innebär att vara människa. Men hon ställer dem uttryckligen i relation till, inte bortom, kön och sexualitet.

En grundton som kräver versaler

HOMO Sapienne lyder titeln på originalet. Versalerna fångar grundtonen i boken. Den är in your face. Korneliussen räds varken superlativer, versaler eller språkväxlingar. När Fia är trött på korv är hon inte bara trött på korv utan på prickigkorv, falukorv, cocktailkorv, frankfurterkorv osv. More is more tycks ofta vara devisen och den mer sparsmakade läsaren hade säkert nöjt dig med mindre svinn. Samtidigt är det just i Korneliussens klädsamt oborstade debuntantska som känslan av autenticitet sitter. Dessutom behärskar hon också motsatsen. Mitt i svadan glöder förtätade formuleringar och hisnande insikter. På samma konstfulla sätt som hon flätar ihop sina fem jagberättelser varvar hon svinn och skärpa och får det att fungera.

Beskrivningarna fångar det ofiltrerade och ofriserade

Boken har hajpats rejält sen den utkom 2014. En debutroman av en blott 24-årig grönlänning som inte bjuder på isvidder och ursprungskultur utan sex, drugs and rock ’n’ roll bäddar för intresse utanför landets gränser. Det har den också rönt. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, uppmärksammades stort i Danmark, blev omskriven i New Yorker och har översatts till flera stora språk. ”Raw realism” är beteckningen som det grönländska förlaget Milik använder i sin marknadsföring av romanen. Sexualrealism är en annan etikett som vidhäftats Korneliussens stil. Beskrivningarna fångar det ofiltrerade och ofriserade i Korneliussens hantering och lockar garanterat dem som suktar efter att ta en titt under bältet på något så exotiskt som Grönland. Knappast blir man heller besviken om man går in med de förväntningarna, men det finns betydligt mer att hämta i romanen.

Det nya livet kan växa i vänskap och syskonskap

När Fia ger upp sitt gryende Svensson-liv förälskar hon sig i Sara och väcks till liv som lesbisk. För hennes bror Inuk är sexualiteten en inflammerad historia genomsyrad av självförakt och homofobi. Även han är homosexuell. Efter att en hemlig affär som han har haft med en parlamentsledamot med fru och barn läcker ut drivs han i landsflykt. Från ett klaustrofobiskt och fördömande Grönland förpassas han till främlingskap i Danmark. Den som avslöjar affären är hans närmaste vän Arnaq. Hon är något av en spindel i romanens nät, en festernas självskrivna drottning, destruktivt utlevande med smak för både kvinnor, män och framför allt alkohol. I bagaget har hon en barndom präglad av missbruk och övergrepp som hon friskt skyfflar över sina synder på. Arnaq introducerar Fia till sex med kvinnor. En annan av hennes erövringar är flickvännen till Fias kärlek Sara – Ivik – som under romanens lopp kommer till insikt om att hon egentligen är en han.

Pånyttfödelsen förenar bokens berättare. Till och med Arnaq föds på nytt varje gång baksmällan lagt sig och en ny fest hägrar

Sist ut bland jagberättarna är Sara vars förlösande upplevelse är hennes systers förlossning som hon är närvarande vid. Med systerns barn vaknar världen på nytt. Ren och oskuldsfull triggar bebisen Saras kamp med sin egen felbarhet; med frågor om hur den ska få rum i denna pånyttfödda värld. Pånyttfödelsen förenar bokens berättare. Till och med Arnaq föds på nytt. Inte till en ny insikt eller en ny identitet, men till liv varje gång baksmällan lagt sig och en ny fest hägrar. Barnet som föds har följaktligen en stark symbolisk laddning. Att det är två syskon som samarbetar för att få bebisen till världen vittnar om den vikt boken fäster vid den unga generationen, vid vänskap och syskonskap. Föräldrar ser man knappt av i romanen, och i de fall de skymtar fram är det för att vända sina barn ryggen. Den enda som lutar sig mot sina föräldrar är Arnaq, och då för att klamra sig fast vid berättelsen om hur de har förstört hennes liv.

Klippa banden eller envetet stanna kvar

”Enough of that post-colonial piece of shit”, läxar Inuk upp Arnaq i bokens kanske mest berömda passage. Det är hennes oförmåga att ta ansvar för att hon har svikit honom som han ondgör sig över, men formuleringen öppnar för en mer allegorisk läsning. Inuk och Arnaq representerar två radikalt olika hållningar till historien. Inuk klipper banden till sitt hemland, frånsäger sig sin historia och insisterar på ett närmast gränslöst ansvar, på att ensam bära både skulden och konsekvenserna av sina handlingar. Arnaq håller istället fast vid barndomens övergrepp med den beroendesjukas envetenhet, och när pengarna är slut är det ironiskt nog förövarpappan som får rycka in.

Korneliussen  tecknar intrikata spänningar mellan självständighet och kolonialitet, agens och historia, individ och kollektiv

Med Inuk och Arnaq som ytterligheter tecknar Korneliussen intrikata spänningar mellan självständighet och kolonialitet, agens och historia, individ och kollektiv. Detta ger en intressant fond åt den frihet som bokens personer finner genom att komma till rätta med och acceptera sig själva. Det är en individualismens frihet som vilar tungt på deras egna axlar. En frihet av vår tid.

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto