Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Unga röster sätter sprätt på rysk prosa

Elisabeth Nordgren, 14.6.2013
Olga Slavnikova (red.): Cirkelns kvadratur 294 s., Ersatz förlag 2013 Kääntäjä(t): Mikael Nydahl, Janina Orlov m. fl.

Ny, ung rysk prosa kan man ta del av i antologin Cirkelns kvadratur, utgående från den ryska författaren Olga Slavnikovas urval. Tio unga författare bidrar med olika berättelser i volymen som bygger på texter inlämnade till den ryska debutanttävlingen Debutpriset, där Olga Slavnikova fungerar som ordförande. Detta debutpris, som volymens författare tilldelats, instiftades år 2000 och gäller sökande under tjugofem år.

Det är på många sätt intressant att tränga in i de prosatexter som finns i samlingen eftersom de faktiskt representerar något lite annorlunda i den ryska prosatraditionen. Det finns nämligen i texterna ett speciellt tilltal som dels bygger på ett jagberättande, ett ganska journalistiskt grepp, ett realistiskt återgivande av situationer och händelser inklusive sakliga, lakoniska konstateranden eller så något väldigt absurt, ogripbart och dikotomiskt. I volymens fina, känsliga översättningar kommer dessutom prosabidragens estetiska element med sina olika symboliska dimensioner fram på ett tydligt sätt.

Bokens författare har inte upplevt sovjetväldet och är befriade från det sovjetiska arvet

Olga Slavnikova noterar själv i bokens förord att den här bokens författare (samtliga lär vara i tjugoårsåldern eller lite äldre), som inte upplevt sovjetväldet, i alla avseenden är befriade från det sovjetiska arvet:

”De upplever ingen nostalgi och hyser ingen sympati för den konst som i dag försöker göra allt sovjetiskt till en modetrend. De kämpar inte med ett sovjetiskt förflutet, till skillnad från äldre författargenerationer som har ägnat en stor del av sitt arbete åt den frågan.”

Sovjetkritik och Ryssland nu

Visst förekommer det sovjetkritik i flera av volymens historier men kanske på ett annat sätt än hos tidigare författare, kanske mera distanserat via olika berättelser där äldre personer som minns något, suckar över livet som varit och livet som är nu. Dessutom är det ju en självklarhet i och för sig att envar skribent överlag i bästa fall har sin egen personliga röst oberoende av tid och rum. Och lika mycket finns det i antologin också en viss, kanske mera dämpad, men samtidigt ironiskt framförd kritik av nuläget i Ryssland med sina utslagna, fattiga och arbetslösa människor – i synnerhet ute i provinserna och bortom Ural. Och den unga prosagenerationen tycks kanske också på ett annat sätt än tidigare befinna sig på etniska och existentiella upptäcktsresor som ett slags turister både inom den ryska federationen, bland olika människor och kulturer och inom sina berättarpersoners inre reflexioner.

Olga Slavnikova fortsätter att höja dessa nya författare till skyarna med orden:

”De nya författarna helt enkelt lever, och de skriver helt enkelt om det som omger dem. Och detta ’helt enkelt’ är mycket värdefullt och viktigt. Det kommer sig av att den här nya generationen ryska prosaister äntligen har förmått se samtiden i hela sin omfattning. Utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917 då den ödesdigra oktoberkuppen inträffade.”

Det här är åter smått säregna, polemiska kommentarer av Olga Slavnikova som man kan begrunda.

Nya vägar – och kulturkrockar

Volymens titel, Cirkelns kvadratur, förklarar Slavnikova med att ”bokens författare och – inte minst viktigt – deras unga läsare lever i ett svårdefinierat samhälle. För de unga finns inga färdiga algoritmer enligt vilka livet, karriären och framgången ska byggas upp”.

Kristina Rotkirch har översatt två berättelser av Irina Bogatyrjova, ”Stjärnor över Teletskoje” och ”Anfallet”, som bägge, via jagberättaren, förmedlar spännande iakttagelser, upplevelser och känslor vilka hänför sig till dels en resa inom Altaj, dels till ett liftande med en litet stökig lastbilschaufför på stäppen i Volgaregionen.

Ett annat, likaså ganska reportageaktigt berättande finns i Sergej Sjargunovs ”Till Tjetjenien, till Tjetjenien” (i översättning av Ola Wallin) där det ryska berättarjaget vågar sig ner till Tjetjenien som egentligen på tjetjenska (enligt en tjetjensk kommentar) heter Itjkerien. Också här kolliderar kulturer med varandra.  Skuldkänslor och påståenden om den moskvatrogna presidenten Ramzan Kadyrovs anhängare väller fram, inklusive en kritisk synpunkt av en äldre tjetjen som förkunnar sig vara en man av den gamla skolan och är förbannad över att man är tillbaka i medeltiden, ett påstående som mer eller mindre syftar på de nya religiösa stämningarna som blossat upp i landet.

Teatern som byggs om till hotell blir metafor för förändringarna i samhället och kulturlivet i det nya Ryssland

Som kontrast till dessa berättelser kan nämnas Anna Lavrinenkos ”Berättelser om den gamla Teatern, enligt en okänd författares anteckningar” (översatt av Janina Orlov) med sin lite annorlunda estetik, där den fina, gamla, arkitektoniskt värdefulla teatern småningom förfaller och blir ett hotell. Teatern och dess personal, som också får sina egna kapitel i denna historia, fungerar som metafor för förändringarna i samhället och kulturlivet i det nya Ryssland. Också Andrej Simonovs ”Hemmaliv under jorden” (översättning av Kristina Rotkirch) hör till samlingens absurda bidrag, med helt overkliga stämningar och gräl inom en familj där morfar gått i pension.

Människor i marginalen

Liv och död, dröm och verklighet, självvald isolering, utanförskap och hallucinatoriska syner finns i flera texter, där berättargreppet i övrigt kan vara väldigt sakligt. Hos en del personer i berättelserna upplever man ett stråk av vemod, uppbrottskänslor, problem och konflikter som är olösta, resignation inför det okända. Här kan också finnas en enorm frihetslängtan som leder till att personen i fråga avsäger sig allt ansvar och försummar sina plikter. Det här gäller t.ex. för samlingens nästsista berättelse, Boris Pejgins ”Sergej Ipsilantis liv” (översättning Ola Wallin), där huvudpersonen beskrivs som ”ett deklasserat element” i en liten avlägsen by där han säljer egenproducerad torkad fisk vid vägkanten. Samtidigt är Ipsilanti en klok karl som jagpersonen känner att det är trevligt att prata med.

Man kan överlag säga att volymens berättelser ganska mycket handlar om människor i marginalen, både i geografiskt, fysiskt och psykiskt hänseende, vare sig de är yngre eller äldre. Den kritik som direkt eller satiriskt indirekt riktas mot det ryska samhället är kanske inte särskilt hårt framförd, men bidrar genom sin närvaro till att skapa en tankeväckande reflexionsnivå i texterna antingen på ett metaforiskt, allegoriskt eller realistiskt plan.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto