Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Mångtydighet, ömsesidighet. Om Roland Barthes mest älskansvärda bok

Bodil Lindfors, 7.7.2017
Roland Barhes: Kärlekens samtal 309 s., Modernista 2016 Kääntäjä(t): Leif Janzon

När jag hittade boken Kärlekens samtal nån gång i mitten av åttiotalet (på Bokcaféet, efter vad jag minns), var jag omedelbart såld. Här serverades kärlekens stora äventyr i exakt rätt utformade munsbitar, som om det var på lek, fastän tragiskt; men så igenkännbart alltsammans, och så njutbart!

I. Barthes är inte död

Roland Barthes (1915–1980) har presenterats som akademiker, kritiker, lingvist, semiolog, litterär och social teoretiker; men Barthes är framför allt författare, en språkets och medvetandets, men också kroppens och bildens utforskare och uttolkare.

Det här citatet är det första spåret efter Barthes som jag hittar i mina annaler: någon gång i början av åttiotalet har jag placerat det som ett motto överst i en hoper texter: ”Le signe est une fracture/ qui ne s’ouvre jamais que sur le visage/ d’une autre signe” (ur L’empire des signes,1970).Tecknet är en fraktur som aldrig öppnar sig annat än över ett annat teckens ansikte. Jag är inte säker på hur det ska utläsas, men älskar det just därför, för dess mångtydighet.

Barthes är inte död, han lever mer intensivt i oss än flertalet av hans berömda samtida (Althusser, Derrida, Foucault, Kristeva, Lévi-Strauss, Sartre, för att bara nämna några). Lacan är den enda som på samma sätt fortfarande sätter spår i nutidens tankeströmmar, men då gäller det inte så mycket hans skrifter som fragment ur hans tankevärld.

Lacan är den enda som på samma sätt fortfarande sätter spår i nutidens tankeströmmar, men då gäller det inte så mycket hans skrifter som fragment ur hans tankevärld

Barthes uppträder t.ex. som huvudperson i Laurent Binets nyskrivna bok La Septième Fonction du Langage som utkom på finska (Kuka murhasi Roland Barthesin?) 2017, lagom till HelsinkiLit: en parodisk fantasi byggd på fast teoretisk/biografisk grund, där snart sagt alla Barthes berömda samtida passerar revy som misstänkta, vänner och hatobjekt. Bokens intrig, liksom den finska titeln, anspelar på Barthes’ kanske mest provokativa bok från 1968, Författarens död (Le morte d’auteur, vars titel i sin tur är en lek med titeln på den medeltida legenden om kung Arthur, Le morte d’Arthur”). ”Hos Barthes,” skriver Binet, ”behöver tecken inte längre vara signaler: de har blivit ledtrådar.”

Barthes’ mest älskansvärda bok, Kärlekens samtal, kom till på följande sätt: Barthes hade under 1974-1976 hållit ett tvåårigt seminarium på École pratique des hautes études under rubriken ”Les discours amoreux”. Han tycks redan från början ha haft för avsikt att skriva en bok med utgångspunkt i seminariets undersökningar av vad han kallar en aktiv filologi: vad blir resultatet när en talande människa drabbas av kärlek?

Fragments d’un discours amoreux utkom 1977 och utgavs första gången på svenska på Korpens förlag 1983 under namnet Kärlekens samtal: Fragment i översättning av Leif Janzon. Innan boken gavs ut 1977 redigerade Barthes bort 20 fragment av ursprungliga 100. Dessa inkluderades i 2000-talets franska utgivning av Barthes samlade verk, och likaså i den svenska jubileumsutgåvan Kärlekens samtal (Modernista, 2016). De finns utmärkta med en asterisk, men annars i samma alfabetiska ordning (olika för olika språk) som Barthes föreskrev för första upplagan.

I sitt läsvärda förord till jubileumsutgåvan visar Carin Franzén på det subversiva i Barthes företag. Både i Barthes egen presentation av Kärlekens samtal och i de enskilda fragmenten demonstrerar han utförligt hur kärleken går tvärs emot varje politisk diskurs, varje försök till stringens ifråga om kunskapstillämpning. Sedd ur ett samhälleligt perspektiv är kärlekens diskurs något ytterligt omodernt, pinsamt, patetiskt, och rentav obscent: ”det är inte längre det sexuella som är oanständigt, det är det känslosamma” (s. 201).

 Barthes demonstrerar utförligt hur kärleken går tvärs emot varje politisk diskurs, varje försök till stringens ifråga om kunskapstillämpning

Begäret är obotligt; det kan tolereras varken av makten eller marknaden. Kärlekens strävan är att upplösa den givna ordningen; språkets, samhällets, könens ordning; kärleken omvandlar kön till position och likställer könen; en älskande kropp utmärker sig genom att den inte vill hålla sig på plats; vuxna kvinnor och män återfår barnets kropp, som utgör något upproriskt, omedgörligt.

”Kärlekens diskurs saknar linje. Den består av språkfragment som kommer och går, som passerar genom den älskandes medvetande, följder av obetydliga och oväntade faktorer. Figurer kallar jag dessa fragment, och har gett vart och ett en rubrik, en benämning samt ett utkast till definition. Jag har inte försökt inordna dem i kategorier. Om jag hade gjort det skulle jag ha riskerat att ge kärlekens diskurs en definierad innebörd, inge läsaren föreställningen att författaren vill formulera en kärlekspassionens FILOSOFI./…/
Nödvändigheten av denna bok bygger på följande tanke: att kärlekens diskurs av idag är något ytterligt ensamt.” (Argumentum*, s.15)

 I nästa fragment, ”ALLT (Hur denna bok är skriven)”, förklarar Barthes att ordet ’figurer’ ”inte får förstås i retorisk betydelse, snarare i en gymnastisk eller koreografisk –  kort sagt i den grekiska betydelsen: schma, som inte är lika med ”schema”, utan i en mycket mer levande bemärkelse kroppen fångad i rörelse…”

Kort sagt: det handlar om kroppens sätt att organisera sig, ögonblick för ögonblick, visserligen åtföljd av tankens och den mer eller mindre medvetna känslans kompletterande argument, men ändå i grunden ett kroppsligt skeende. Det här är något som jag finner oerhört intressant: en helhetssyn på kropp och medvetande som först nu, femtio år senare, håller på att få allmän genomslagskraft.

Det här är något som jag finner oerhört intressant: en helhetssyn på kropp och medvetande som först nu, femtio år senare, håller på att få allmän genomslagskraft

Barthes fortsätter med att tala om ordningen, eller snarare bristen på ordning: ”Själva principen för denna diskurs (och för den text som framlägger den) är att dessa figurer icke låter sig ordnas…” (s.17).

Vi ställs alltså inför ATOPOS, eftersom den älskade är unik och omöjlig att inordna, motstår ”all beskrivning, all definition, ja själva språket, som är maya, givandet av Namn (av Fel)” (s. 25).

Inför den älskandes försök att BEGRÄNSA sin besatthet konstaterar Barthes att ”kärlekens vansklighet är ofrånkomlig, man måste antingen underkasta sig eller avstå: det är omöjligt att hushålla” (s. 32).

Kärleken är BILD: ”På kärlekens fält vållas de svåraste blessyrerna mer av det man ser än av det man vet” (s. 38).

Kärleken är DUBBELSPEL: vi fruktar den älskades trolöshet, vi avläser varje tecken; och allt sker genom kroppen, liksom spädbarnet avläser alla skiftningar i vårdarens kropp, den exakta graden av närhet eller avstånd, ”dess utmattande växlingar mellan värme och kyla” (s. 54).

Den älskade undrar i vilken mån hon inför den älskade skall försöka DÖLJA sin upprördhet, sina begär, sitt vanvett. Men ”det som jag döljer med mitt språk, det utsäger min kropp”.

Kärleken är GENLJUD, som väcker kroppen, sprids i varje del: ett larm, en avlyssning, en smärta (s. 113).

Kärleken är FRÅNVARO, och historiskt sett en kvinnlig diskurs, eftersom kvinnan är den som väntar, väver och ger frånvaron gestalt, men: ”Härav följer att det inom varje man som talar om den älskades frånvaro hörs något kvinnligt: den man som väntar, och som lider av sitt väntande, kommer att på ett underbart sätt att bli kvinnlig. /…/
Som barn glömde jag aldrig: oändliga dagar, dagar av övergivenhet, då mor arbetade långt borta; om kvällen gick jag och väntade på henne vid buss Ubis hållplats Sèvres-Babylone; bussarna for förbi, flera stycken i rad, men hon satt inte i någon av dem.” (s. 71).

II. Inifrån Roland Barthes

 Barthes’ liv kan betraktas på två sätt, utifrån: framgångsrik akademiker, uppskattad föreläsare, berömd författare; den förste innehavaren av en professur i litteratursemiologi vid Collège de France 1976. Och inifrån: faderlös (fadern stupade i kriget, före Rolands ettårsdag); från en provinsiell och ekonomiskt utsatt småborgerlig miljö; homosexuell; tvingades under studietiden tillbringa långa perioder på sanatorium på grund av tuberkulos; akademiskt åsidosatt, trotsig provokatör, alltså genom många samfällda omständigheter positionerad i utkanten av det etablerade samhället.

I sin självbiografiska bok Roland Barthes par Roland Barthes (1975) öppnar han med en rad familjefotografier och bilder av sig själv som barn, ”familjens romans, och kroppens förhistoria – dess väg mot skrivandets arbete och njutning”. Roland i mammas famn, de långa benen hänger fritt. Borgerskapets specifika charm. En familjelinje som rinner ut i intet, med honom. En ensam pojke på de flesta bilderna. Uttråkning, ennui, något som följt honom hela livet. Viktkurvan från sanatoriet. Kroppens förändringar. Migrän och sensualitet, tillstånd som fick honom att uppmärksamma sin kropp inifrån. Någon kunde kanske betrakta den här boken som ett narcissistiskt företag, men det stillsamma, exakta, undersökande och litet sorgsna tonfallet är ungefär så långt från det självsmickrande som det är möjligt att komma:

 ”I Leysin, under en pneumothorax-operation, blev jag av med en bit av ett revben, som jag senare fick tillbaka av läkarna, insvept i ett stycke gasbinda. Länge förvarade jag det i en låda utan att våga göra mig av med det /…/ Jag kastade kotletten från balkongen ner på gatan, där någon hund kunde komma och nosa på den.”

 Reflektioner kring språket, dess grader. Rösten. En tabell över olika faser i hans eget skrivande: social mytologi, semiologi, textualitet, moralitet. Det är en fascinerande bok i sin fragmentisering, och ändå på något sätt ojämförligt mycket tunnare till sin substans än den påföljande, Kärlekens samtal, som är minst lika självbiografisk, utan att ändå vara det minsta påträngande.

En modig meditation över det personliga, över jaget, finns i centrum av hans sena skriverier och seminarier, skriver Susan Sontag om Barthes

Som Susan Sontag säjer i inledningsessän till sin fina Barthes-volym, Writing itself (1982): ”Slutligen blir (arbetet) självbiografiskt i bokstavlig bemärkelse. En modig meditation över det personliga, över jaget, finns i centrum av hans sena skriverier och seminarier. Mycket av Barthes’ arbete, speciellt de tre sista böckerna med deras gripande teman som rör sig kring förlust, utgör ett frispråkigt försvar för hans sensualitet (liksom hans sexualitet) – hans smak, hans sätt att avsmaka världen. /…/
Barthes röst blir hela tiden mer intim, hans motiv mer inåtriktade. Han skriver om kroppen, smak, kärlek; ensamhet; erotisk övergivenhet; slutligen om döden, eller snarare om begär och död: de dubbla motiven i boken om fotografering. /…/
Barthes medger att han vill ”demaskera sig, inte längre tolka, utan göra själva medvetandet till en drog, och på så sätt stämma in i en vision av oreducerbar verklighet, i klarhetens stora drama, i profetisk kärlek.” (s. 22-24 Övers. Bodil Lindfors)

III. Barthes och jag

(Men vad allt gör jag inte för att undvika att skriva: lägger patiens med riktiga spelkort, städar min skrivtambur här på ön, dricker ett glas vin, sätter upp ett skynke för dörren eftersom det blåser in under den ihållande västvinden, allt för att undvika slutet på den här essän, det som är det svåraste).

I avsnittet BILD har jag fäst mig speciellt vid beskrivningen av C. D. Friedrichs målning ”Vraket av skeppet Hoppet”, där man bara ser vrakspillror, snö och is, en bild av den i kärlek lämnades situation som jag omedelbart kunde identifiera mig med.

I DRAMA har jag noterat att: ”Förälskelsens hänförelse (ett rent hypnotiskt ögonblick) äger rum före diskursen och bakom medvetandets proscenium: ”händelsen” i kärleken ingår i en hieratisk ordning: den är min egen lokala legend, min lilla helgonberättelse som jag återger för mig själv, och denna återgivning av ett fullbordat (förstenat, balsamerat, handlingsfjärmat) faktum utgör kärlekens diskurs.” (s. 52)

ENSAM (”Ingen präst följde honom”) börjar med Werthers självmord, som fördöms av religionen: den älskande människan är ensam, eftersom ”kärlekspassionen i dag inte upptas i något som helst tankesystem (språksystem) av betydelse /…/ de få system som omger den älskande människan av i dag ger inget utrymme för henne (annat än som nedvärderad): fåfängt vänder hon sig till de olika vedertagna språken: inget svarar henne, annat än för att vända henne ifrån det hon älskar”.

Goethes Den unge Werthers lidanden är den genomgående referensen i Kärlekens samtal; återkommande är också Platons Gästabudet, där samma normbrytande teman diskuteras

Goethes Den unge Werthers lidanden är den genomgående referensen i Kärlekens samtal; återkommande är också Platons Gästabudet, där samma normbrytande teman diskuteras: ”Kärlek och inte politik. Begär (i kärleken) och inte Behov (i samhället).” Många andra västerländska klassiker dyker upp i fragmenten, litterära och psykoanalytiska, liksom också österländska; ENSAM slutar med ett citat ur Tao-te-ching, här är de sista raderna:

”Alla har ett klart mål i sikte,
endast jag tänker trögt som en bonde.
Endast jag är annorlunda,
därför att jag håller fast vid Modersbröstet.” (s. 59-62).

Ekot av ENSAM återkommer i FRÅNVARO, liksom i att FÖRGÅS: ”När det händer att jag vill förgås på detta sätt betyder det att det inte längre finns plats för mig någonstans, inte ens i döden: /…/ framför mig finns varken jag eller du eller döden, inget mer att tala till.” (s. 82).

Likaså i FÖRVISAD: ”Den känsligaste punkten i denna sorg är väl att den får mig att mista ett språk – kärlekens språk? Inga fler ’Jag älskar dig.’” (s. 99).

Och i FÖRKLARING hittar jag följande underbara sats: ”Språket är hud: jag stryker mitt språk mot den andre. Det är som om jag hade ord istället för fingrar, eller ord i fingertopparna.” (s. 84).

Alla de här citaten säger något om de sätt på vilka Barthes berör mig, väcker mitt igenkännande.

Barthes var kring sextio när han påbörjade seminarierna kring kärlekens diskurs, ett par år äldre när boken kom ut, sextiofyra när han blev påkörd på gatan och dog efter en månad på sjukhus. Jag kommer att tänka på olika sätt att definiera de olika åldrarna: från tjugo till fyrtio passionens och lustens tid, kanske generativitet; skapande och produktivitet fyrtio till sextio; integration och försoning ett projekt för det gradvisa åldrandet. Det må låta förenklat, men ändå: detta att stå inför att mista allting! Det är ju det Barthes tycks vara sysselsatt med att bearbeta, genom sin gradvisa nermontering av prestige, av språkets maktmedel, demaskering av jaget; ett sätt att försona sig med verkligheten. Skrivandet blir mer och mer ett sätt att sträcka sig ut, beröra och låta sig beröras.

Det må låta förenklat, men ändå: detta att stå inför att mista allting! Det är ju det Barthes tycks vara sysselsatt med att bearbeta, genom sin gradvisa nermontering av prestige, av språkets maktmedel, demaskering av jaget; ett sätt att försona sig med verkligheten

Det är också ur det här perspektivet som jag läser in betydelsen av alla de österländska referenserna som var kulturellt allmängods då på åttiotalet, som Zen och Tao-te-ching, och som jag knappt lade märke till då, men som jag nu ser som ett sätt att försöka hantera både kärlekssmärtan och besvikelserna, liksom åldrandets och dödens tilltagande verklighet, med en hållning som inrymmer både distansering och accepterande.

Visst finns det en tomhetens fascination som dyker upp genom Barthes hela produktion (Eiffeltornet! Ett betydelsemässigt tomt tecken som kan fås att betyda precis vad som helst!) och i hans förtjusning över mötet med den japanska kulturen, ”Tecknens rike”, som framstod som en befrielse från det maniska uttolkandet av tecken och grävandet efter mening som tynger ner hela den västerländska diskursen.

Susan Sontag säjer i ”Writing itself” att Barthes mer och mer verkade vara på väg att utveckla en idé om skrivande som liknar den mystiska idén om kenosis, utblottelse.

Det finns ett fragment som handlar om hur ett tomt och ganska enfaldigt ord, UNDERBART, får stå för allt som inte går att utsäga, fascinationen:

”När jag nått språkets slut, där det bara kan upprepa sitt yttersta ord, berusar jag mig med att hävda det: är inte tautologin det oerhörda tillstånd där alla värden förblandas, där det sker en förening av den logiska tankeverksamhetens ärorika mål med det obscena i dumheten och med sprängkraften i Nietzsches ja?”(266-267).

Kanske detta att jag uttrycker min tacksamhet över att hans verk har funnits till hands under alla dessa år och matat mig med dess näringsrika ord i sin tur kan utgöra en ömsesidighet?

Det finns också ett som handlar om ÖMSESIDIGHET, vars sista stycke uttrycker något av min upplevelse av Roland Barthes som författare. Kanske detta att jag uttrycker min tacksamhet över att hans verk har funnits till hands under alla dessa år och matat mig med dess näringsrika ord i sin tur kan utgöra en ömsesidighet?

”När Modern matar sitt barn, utan att truga eller hålla tillbaka för mycket, när hon ger av maten, och samtidigt låter barnets hand vara med, bara varligt styr den, skapas ett rum av ömsesidig aktivitet, på samma gång separat och samverkande. Detsamma gäller kärleksförhållandet: inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom.” (s. 296)

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto