Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Närvarokänsla och alienation, oupplösligt inflätade i varandra

Elisabeth Nordgren, 11.11.2016
Sara Razai: Djävulen är en lögnare 301 s., Förlaget 2016

I sin andra roman Djävulen är en lögnare (2016) skruvar Sara Razai upp tematiken från sitt debutverk Jag har letat efter dig (2012) där kulturer krockade, där rotlöshet, invandraröden och främlingsfientlighet dök upp.

I den nu aktuella romanen har Sara Razai trängt ännu djupare in i kulturkollisioner, främlingshat och rasism. Här möter vi under en dag – morgon, dag, kväll andra november 2011 – enligt de tre huvudkapitlen i boken, två tonårsflickor, Meri och Hope, som blivit bästisar under skolgången i Gårdsbacka i östra Helsingfors. Också kompisarnas mödrar, Meris mor Aina och Hopes mor Gloria kommer till tals i de olika kapitelavsnitten där personerna dels blickar tillbaka på tiden i Gårdsbacka och därtill befinner sig i nuet, där invandrarna Hope och hennes mor, som varit illegala flyktingar i Finland, deporterats till hemlandet Kamerun och staden New Bell.

Sammanlänkade liv och öden

Sara Razai har skapat en mycket stark, berörande berättelse där de olika personernas öden vävs in i varandra och parallellhandlingar i Gårdsbacka och Kamerun löper som sammanlänkande och separerande trådar genom romanen.

Romanens titel, Djävulen är en lögnare, härstammar från Johannesevangeliet och det finns flera hänvisningar till djävulen i romanen i olika sammanhang då de identitetssökande, frihets- och självständighetslängtande två flickorna törnar mot hinder av olika slag, allt från egoistiska mödrar till män, pojkvänner, fäder som slår, nonchalerar, skapar reifikationspositioner.

De identitetssökande, frihets- och självständighetslängtande två flickorna törnar mot hinder av olika slag

Hope berättar för pastorn i Kamerun hur hon och hennes mor blev deporterade på grund av att den finska man som modern träffat i Kamerun och som tagit med henne och Hope till Finland svek dem i Finland:

”Så till slut gick han till polisen och då hämtade de oss direkt. Och mamma svor på att det inte skulle sluta där, hon skrek och bråkade hela vägen ner för trappan och i baksätet på polisbilen lovade hon mig gång på gång att vi ska återvända. ’We will come back to Europe’, sa hon, ’and our return will be glorious’. Jag kommer aldrig att glömma det, hur hon skrek till poliserna som satt där framme. Djävulen är en lögnare, skrek hon. Djävulen är en lögnare.”

Panik och längtan

Djävulen kan tolkas både som mannen som sviker sin familj, och det här gäller både Hopes och Meris familjer, samt i allmänhet förstås som det onda, det djävulska som man vill bota men inte lyckas med.

På flera ställen i romanen dyker repliker på engelska upp då Hopes mor Gloria säger något, vilket ytterligare bidrar till den av författaren skickligt skapade alienationsstämningen. De repliker som förekommer på engelska i avsnitten om Kamerun bidrar också till att ytterligare förhöja landets miljö- och närvarokänsla.

Det ges talrika exempel på rasism och främlingshat

Meri känner sig rotlös, rastlös och stressad i Gårdsbacka utan Hope och längtar förtvivlat efter henne. Då Meri en dag plötsligt råkar ut för att ta hand om sin väninnas lilla dotter blir hon helt panikslagen. Liknande panikartade stämningar drabbar även Hope i Kamerun där hon bland annat småningom kommer underfund med sin bakgrund och sin moders agerande.

Det ges talrika exempel på rasism och främlingshat i avsnitten som berör Gårdsbacka, där det bland annat talas om ”hej, svart korv”. Då Meri dyker upp hemma hos sin mor med väninnan Jades barn i barnvagnen förundrar sig modern över hur ”de afrikanska dragen kunde ta över så totalt. Det var tydligt att flickans ena förälder var vit, men det gick inte alls att gissa hurdant ansikte den föräldern kunde tänkas ha. Det låg kanske något i Jannes Suomi-24-diskussioner om hur invandrarna kom hit för att ta över samhället och utplåna den vita rasen, trots allt.”

Trygghet – erövrad i stunden

Modern Gloria planerar genom hela romanen att åka tillbaka till Europa, och har raggat upp en karl som skall bekosta hennes och Hopes resa till Holland. Men det vill inte Hope. Gradvis förstärks Hopes identitetskänsla i det egna hemlandet och hon börjar känna sig alltmera trygg, fri och självständig. Också Meri börjar känna sig lugn alldeles i slutet av romanen, stoppar till och med telefonen, via vilken hon febrilt försökt kontakta Hope genom hela berättelsen, ”under kudden och i stället blickar rakt ut i mörkret utan att vara rädd för något just i den stunden”.

Stilen växlar mellan tuff realism och lyriska inslag

Sara Razai arbetar med ett varierande berättande där stilen växlar från tuff realism till lyriska inslag och kreativa ordval: ”När Meri och Hope varvade köpcentret på sina eviga kvällsvandringar runt ett Gårdsbacka som låg ömsom under den lätta slöjan av sommarnatt, ömsom under vinterkylans tunga andning, då kunde Jade suga in dem med sin valpblick, sina viftande armar, sitt glädjetjut, sin alkoholångande andedräkt och oftast började hon gråta. ”

Sara Razais roman berör på många sätt, och känns viktig både genom belysningen av olika öden, genom de varierande kontakterna mellan olika individer med skiftande kulturidentiteter och på grund av den samhällskritiska synen på dagens Finland.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto