Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Detaljtunga noveller

Sunniva Ekbom, 6.3.2015
Ulf Eriksson: Okeanos 197 s., Bonniers 2014

Ulf Eriksson har gett sin novellsamling det grekiskt klingande namnet Okeanos. Ordets översättning till latin ger ordet ocean. Okeanos är en av titanerna, son till Uranos, himlen, och Gaia, moder jord. Okeanos är världshavet som omsluter jorden. Här har vi en författare som konstruerar meningar, ibland långa som världshavets dyningar, innehållande detaljer som gör det svårt att hänga fast vid läsningen. Intrigen drunknar i de ymniga ordsjoken.

Här har vi en författare som konstruerar meningar som är långa som världshavets dyningar

Novellerna kräver tid, lugn och ro. Läsaren har framför sig en sorts samtida dagdrivarlitteratur. Novellernas eftersmak fångar stilen, författarens bläck som består av detaljinformation som både förför och för läsaren på villovägar, koncentrationen blir lidande. Reflekterande hållning, sinnliga synintryck lindar in relationerna som mer betecknas av distans än av närhet.

Postmodern dagdrivarlitteratur

Läs hur Eriksson går tillväga i novellen ”Sista morgonen” där Okeanos är inskriven som namnet på en havererad ubåt:

”Motorljudet från mopeder som pinade sig fram längs tvärgående gränder slog kort in genom fönstret och krympte nästan lika hastigt undan; soptunnor rullades på bullrande plasthjul över kullerstenarna varefter innehållet krasande och knakande pressades ihop av sopbilens vinande hydrauliska press och tunnorna sedan tomma och under än mer buller rullades tillbaka till sin plats bredvid restaurangingången; kvinnor hojtade till sina barn att skynda sig; en man hostade länge och skrällande och hund efter hund stämde in med sitt skall; musikanläggningen i en bil började pulsera och krympte bort den också mellan husen i mitt medvetande som ännu var gjorda av sval skugga och av tunt, böljande glas bakom vilket människor i tunna morgonrockar drack sin första café con leche innanför höga, halvgenomskinliga gardiner vilka i mitt inre luktade som jod eftersom de väckte minnena av gasbindan doktorn lade på mina skrubbsår efter något fall från cykeln när jag var en liten knatte”

Motorljuden sätter igång iakttagelserna som spinner vidare och ringar in nuet på resa i Spanien med barndomen i bagaget. Det här smakar avdammad dagdrivarlitteratur besläktad med den som skrevs när förra seklet var ungt. Tyvärr räcker det inte för mig. Den snåriga ordrikedomen förblindar istället för att rulla upp en fängslande historia.

Naturen, upprepningarna

Författaren kan frossa i upprepade inslag av till exempel ljung eller svampar, antagligen för att ge texten ett symboliskt sug, men det biter åtminstone inte på mig, den spontana reaktionen är att naturdekoren är snudd på onaturligt påklistrad. Om avsikten har varit att genom överdrift närma sig surrealismen lyckas inte uppsåtet. Men visst fascinerar Erikssons stil med de så sinnliga ordbilderna som får en förklaring av följande citat i novellen ”Sista morgonen”:

”Men nu började alla enskildheter i omgivningen – ansikten, prylar, böckerna, människors väskor och kläder – anta äcklande betydelser, och alla jag mötte såg fientliga eller avvisande ut.”

Eriksson lämnar inte så mycket tolkningsutrymme mellan orden, raderna – han levererar förklaringarna, tolkningarna själv, diskuterar med sin text. Resultatet kan man tycka är sympatiskt om man tycker om transparent text, men den som vill ha tuggmotstånd, utrymme att själv blåsa liv och mening i ordkombinationerna söker förgäves.

Författaren levererar förklaringarna och tolkningarna själv, diskuterar med sin text

Ulf Eriksson (f. 1958) som debuterade 1982 med poesi har erhållit flera priser och utmärkelser för sin mångsidiga litterära produktion som förutom poesi består av romaner, novell- och essäsamlingar. Hans litteraturrecensioner ingår bland annat i Svenska Dagbladet och han översätter litteratur från spanskan.

Att Eriksson även är poet märks i de aktuella novellerna. Språket är vackert, präglat av slipad ordskönhet. Och att han utbildade sig till arkeolog märks i det utforskande anslaget, lager efter lager av minnen dammas av, belyses, studeras och dokumenteras. Med postmodernistens frihet varvar Eriksson litterära referenser med exakta definitioner till exempel av en hummertina. I Erikssons litterära rum får förstås hummertinan en starkt symbolisk laddning som novelljaget diskuterar med, tar i sär – dekonstruerar.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto