Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det mest angelägna: att stå i bredd

Åsa Stenvall-Albjerg, 20.3.2015
Ebba Witt-Brattstöm: Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur 280 s., Norstedts 2014

Ordet ”litteraturpolitisk” förekommer på några ställen i Ebba Witt-Brattströms nya bok Stå i bredd. I forskarsammanhang kan ett sådant ord ha en dålig klang, litteratur och politik hör inte ihop! Forskaren bör stå över sådana förbindelser och inte ha en egen agenda. Ändå vill jag påstå att Ebba Witt Brattström (f. 1953) bedriver litteraturpolitik i den meningen att hon har ett angeläget ärende, har något på hjärtat när hon skriver. I sista hand att få till stånd en dialog mellan könen. Litteraturen är inte sällan slagfältet, där ett pågående samtal förs och där forskaren har ett ansvar att delta.

Att forska i litteraturen är för Ebba Witt-Brattström inte att briljera med textteori och metoder per se, utan framför allt att använda texter och författarskap som nycklar för att öppna upp för nya synsätt på hur könet gestaltas i litteraturen, att damma av invanda tankemönster och läsningar. Att omskriva historien, på nytt och på nytt – ur kvinnoperspektiv.

Att forska i litteraturen är för Ebba Witt-Brattström framför allt att använda texter och författarskap som nycklar för att öppna upp för nya synsätt

Så var det med nyläsningen av författaren Moa Martinson som Ebba Witt-Brattström disputerade på 1988. Avhandlingen gavs ut i pocket och fick stor spridning bland så kallade vanliga läsare. Här placeras proletärförfattaren och hela svenska folkets Moa in som en nydanande modernist bland trettiotalets autodidakter.

Så var det med Ediths jag (1997), där Ebba Witt-Brattström lyfter fram ett starkt och självmedvetet diktjag hos vår modernistiska ikon i en närläsning av den samtidspolitiska och litterära kontext som omgav Södergran.

Äldre kvinnliga jag så som Heliga Birgitta har varit föremål för Ebba Witt-Brattströms forskarintresse, och vid sidan av sina många akademiska toppuppdrag har hon medverkat i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, en unik kunskapskälla som finns tillgänglig också på nätet (http://nordicwomensliterature.net/sv).

Ett decennium med dåligt rykte

När litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström nu närmar sig det svenska 70-talet gör hon det med intentionen att skärskåda ett årtiondes litteratur som enligt henne fått oförtjänt dåligt rykte. Perioden har kallats ett ”interregnum” mellan 60-talets språkexperimentella litteratur och 80-talets postmoderna (kritikern Peter Luthersson). Ett årtionde av ideologiskt korrekt och övertydlig litteratur, ”köttiga kvinnokampsamazoner” (Mats Gellerfelt) med pinsamma och bittra självbekännelseskrifter, systerskap, manshat och fredskamp på agendan.

Ebba Witt-Brattström river ner dessa seglivade föreställningar och nyanserar sannerligen bilden av 70-talet som en litterärt ointressant tid. Hon visar tvärtom fram allt det språkligt och litterärt innovativa som hände när allt fler kvinnor tog till orda. Och hur allt detta påverkade de manliga författarna! Själv var hon aktiv i tidens kvinnorörelse, i Grupp 8 (och senare i nätverket Stödstrumporna och i Fi, Feministiskt initiativ), beskriven i boken Å mina kära systrar (2010), och kunde förstås som analytiker anses jävig. Det är inget tvivel om att det är här hennes hjärta och hemvist ligger och det stärker givetvis intensiteten i hennes argumentation. Imponerande sakkunskap, välunderbyggd analys och träffsäker klarsynthet om det hon skriver genomsyrar boken, där 70-talets personliga erfarenheter bildar en bottensats utan att bli explicit nämnda. Och inte en sekund blir det tråkigt!

Hon visar  fram allt det språkligt och litterärt innovativa som hände när allt fler kvinnor tog till orda

Stå i bredd, som för övrigt torde ha årets vackraste omslag, kan läsas som en behövlig systerbok till Johan Svedjedals Ner med allt? (2014, recenserad av mig i Lysmasken), som också handlade om den svenska 70-talslitteraturen men som hade ett frapperande stort tomrum när det gällde de kvinnliga författarna.

En annan sak är förstås att inte heller Ebba Witt-Brattströms könspolitiska belysning av årtiondet täcker hela 70-talets litteratur, andra strömningar och intressen fanns förstås också. Men utan tvivel är det just den politiserade könsfrågan som dominerar den litterära scenen under flera år – och drar läsarna med sig. Flera av årtiondets bästsäljare och Månadens bok var skrivna av kvinnliga författare i vilkas böcker kön och klass stod i fokus. Städerskan Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink (1970) blev en stor succé och hon själv blev av Femina röstad fram till andra plats som Årets kvinna före Astrid Lindgren som kom trea. För att nu ta ett exempel.

Ett årtionde av reformer och nytänkande

Det händer mycket nytt under 70-talet, både kulturellt och socialpolitiskt med reformer och nytänkande som får djupgående verkningar för decennier framåt. Och som vi har att tacka just feminismen för. Stå i bredd belyser utvecklingen med avstamp i 60-talet och dess påverkare och banerförare med namn som Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Eva Moberg, Sonja Åkesson.

Varje år inleds med en sidas resumé över viktiga världs- och inrikespolitiska händelser, populärkultur och statliga reformer. Stort och till synes smått blandas. År 1974 vann Abba Eurovisionsfestivalen med Waterloo men det var också året då fri abort infördes i Sverige, lagen om tvångssterilisering av ”sinnesslöa” avskaffas och en vild städerskestrejk utbryter över hela landet, får vi veta. Massor av händelser som sjunkit i glömska kommer upp till ytan och får relevans när de undersökta författarskapen sätts in i en samhällelig kontext. Och läsarens reaktion är: vilken hård tid! Inte underligt att kvinnokamp behövdes. Vem tänker idag på att i början av sjuttiotalet saknade åttio procent av alla kvinnor över 25 år i Sverige utbildning efter folkskola? Genomsnittslönen för kvinnliga industriarbetare var 7:85 kronor i timmen.

Och läsarens reaktion är: vilken hård tid! Inte underligt att kvinnokamp behövdes

Frågan om människovärde var följaktligen central i det tidiga sjuttiotalets litteratur och de så kallade rapportböckerna blir viktiga (Maja Ekelöfs bok, Marit Paulsens roman Du människa? (1972), Sara Lidmans Gruva med flera). Den utslitna kvinnokroppen förenad med bildningshunger får röst i dessa författarskap. Men också andra ämnen pockar på gestaltning så som spänningen mellan moderskap och kvinnofrigörelse. Så blir Ulla Isakssons Paradistorg (1973) – en familjeroman om klassklyftor, övergivna ”aniarabarn” och kvinnlig rannsakelse – startskottet ”för det stora slaget om moderligheten”.

Den äldre ”borgerliga” författaren Ulla Isaksson står som måltavla för nyfeministernas uppgörelse med en förment förtryckt och förtryckande traditionell moderlighet, ingen vill hamna i ”mammaträsket”. Den historiska särartsfeminismen kommer till heders i drömmen om en utvidgad samhällsmoderlighet men stöter på patrull i mera socialistiska läger. Debatten avspeglar och reagerar givetvis på de enorma samhällsförändringar som är på gång där allt fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden och familjepolitiken släpar efter, men den rymmer också en smärtsam kamp mellan kvinnogenerationer.

Kanske ett utslag av att det saknas en moderlig genealogi i vår kultur, skriver Ebba Witt-Brattström och hänvisar till den franska feministiska teoretikern Luce Irigaray.             

Modersuppgörelse och civilisationskritik

Modersuppgörelse så det braskar finns också hos Kerstin Thorvall, en författare med tvivelaktigt renommé i litteraturhistorien. Ändå en man inte kommer förbi när vi talar om det ”självbekännande” sjuttiotalet. Medan männens självbekännelser (Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Henrik Tikkanen, Jan Myrdal, Ulf Lundell) har omgärdats med en viss finlitterär aura förknippades Thorvalls namn med det klibbiga, pinsamma, självupptagna och på fel sätt gränsöverskridande. Att hon i sitt blottläggande av kvinnlig sexuell lust, och dotterligt modershat, hade medsystrar i tidens författare som Erica Jong och Suzanne Brøgger hjälpte föga. Ebba Witt-Brattström ägnar henne en intressant analys som tar Thorvalls rika produktion, hennes teman och poetik på allvar. Själv skrev Kerstin Thorvall bittert i bakåtperspektiv: ”Jag blev veckotidningstanten som skrev snusk, en kåtkärring. Kvinnor runt 50 förväntades nämligen inte ha sexliv.” Det mest förbjudna (1976) blev en skandalsuccé och övervägande negativt bemött av kritiken, och det samma har gällt många andra av Kerstin Thorvalls böcker. Ebba Witt-Brattström jämför henne med ingen mindre än Sapfo som skrev fram ”’kvinnokroppens tal’ och visade kvinnan som begärande subjekt i stället för underdånigt sexobjekt”. Här ligger, 2600 år senare, det mest skandalösa och estetiskt innovativa i det Thorvallska författarprojektet enligt Witt-Brattström.

Kvinnan visas som begärande subjekt i stället för underdånigt sexobjekt

En ansedd höjdare i svensk litteratur är däremot Kerstin Ekman. I hennes Katrineholmsserie börjande med Häxringarna (1974) fick det svenska sjuttiotalet sitt stora historiska och civilisationskritiska verk.

”His-story blir her-story”, det manligt lineära och utvecklingsoptimistiska bryts mot det kvinnligt cykliska och tvivlande. Kerstin Ekman har en förmåga att borra sig in i ”hur kvinnoförtrycket kändes på botten av tillvaron”, skriver Ebba Witt-Brattström och tillägger: ”Symbolbärande genom verket är det mörka rum där den kvinnliga olusten inför männens modernitetsprojekt stoppats undan”. Ja, den tematiken finns genom hela Kerstin Ekmans författarskap, ända fram till hennes allra nyaste prosaverk. Denna gigant inom svensk romankonst läses av Ebba Witt-Brattström i ljuset av föregångare som Selma Lagerlöf och inte minst Moa Martinson. Hon går också i polemik mot ett antal manliga litteraturhistoriker för deras förminskande läsning av hennes kvinnohistoriska verk, som om ”decenniets starka feministkodning upplevs som traumatisk”.

Drömmen om jämlikhet

Sjuttiotalsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden och tron på att också mannen kan förändras speglas i orden ”Stå i bredd”. Det är bevingade ord, skapade av Märta Tikkanen, som Ebba Witt-Brattström nu lånat för sin boktitel. Det nya med hennes bok är inte bara att hon omläser viktiga kvinnliga författarskap från den här tiden. Hon visar också att de manliga författarna tog starka intryck av tidens feminism och faktiskt på allvar gick i svaromål i sökandet efter en ny manstyp. Männen blir ”medvetna om sig själva som kön” och de börjar ”(motvilligt) behandla kvinnan som en med- eller motpart på egna villkor”. Så får författare som Göran Tunström, P O Enquist, Ingmar Bergman, Sven Lindqvist, Ulf Lundell och inte minst Henrik Tikkanen initierade analyser, i vissa fall rentav upprättelse. Begrepp som ”manschauvinist”, ”patriarkat”, ”förtryck” och ”falsk medvetenhet” florerade i samtiden, men den litterära dialogen var långt ifrån så svartvit som vi lätt föreställer oss, visar Ebba Witt-Brattström.

De manliga författarna tog starka intryck av tidens feminism och gick i svaromål i sökandet efter en ny manstyp

Den hegemoniska maskuliniteten, dvs uppfattningen av manskönet som naturgivet överlägset, börjar ifrågasättas. En rad manliga författare bearbetar manlighetens våndor, kritiken av kärnfamilj och äktenskap och en stå-i-bredd-dröm. Ingmar Bergmans TV-serie Scener ur ett äktenskap och P O Enquists pjäs Tribadernas natt står i tacksamhetsskuld till sjuttiotalsfeminismen, blir röster i en pågående könsdebatt. Också i en roman som Ulf Lundells Jack hittar Ebba Witt-Brattström i en knullande och supande bohemisk mansvärld en stark pappakritik; Jack vill inte bli som pappa. Liksom många kvinnliga protagonister under denna tid revolterar mot sina mödrar revolterar han mot en traditionell arbetarfar och dejtar med och beundrar feministflickvännen, men utan att själv helt bli ”befriad”.

Aldrig har könsdialogen förr eller senare förts så intensivt som mellan paret Märta och Henrik Tikkanen. Det är bokens stora förtjänst att analysera den dialogen som en helhet, inte bara den ena partens röst. Århundradets kärlekssaga betecknar Ebba Witt-Brattström som ”kanske den mest manskritiska bok som utkom under sjuttiotalet”, den inbegrep också maken Henrik, som blev utnämnd som feminismens fiende nummer ett. Hon och han möts i en litterär könskamp som pågår i bägges författarskap och i Henrik Tikkanens konstnärskap fram till hans död 1985. Tikkanen rannsakar sin egen och tidens havererade manlighet i böcker som TTT och Georgsgatan. Det närsynta finlandssvenska och finska mottagandet av författarparet Tikkanens litterära könskrig när det begav sig sätter Ebba Witt-Brattström i en välgörande relief när hon konstaterar: ”När tidens tand gröpt ur det biografiskt identifierbara i detta parförfattarskap med två signaturer och stilistiska idiom kommer det att stå klart att Henrik och Märta Tikkanens böcker, lästa tillsammans, är levande klassiker i den svenska litteraturen.”

Mot ett hårdnande klimat

När vi närmar oss slutet av 70-talet börjar en reaktion mot feminismen och kvinnolitteraturen märkas, nya kyliga vindar blåser och manliga kritiker och författare går till motangrepp mot gestaltningen av vardagsverklighet och feministisk tematisering av kön. ”Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt.” Nu gäller Texten, språkfilosofi, författaren som maskin och opersonligt språkrör. I stället för att ”tala i egen sak” ska författaren ”underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur” – en debatt som fördes över huvudet på publiken. Övergången är personligt smärtsam, känns på sidorna. Tonen skärps i en retroaktiv uppgörelse med manliga, av franska modefilosofer inspirerade, elitistiska kulturaktörer, inklusive f.d. maken Horace Engdahl, ”en liten sekt teoristinna unghannar i katakomberna”.

Att den vreda uppgörelsen inte är ett slag i luften utan bottnar i att författaren steg för steg följt utvecklingen upp genom 70-talet ger tyngd och trovärdighet åt det hon och andra har kallat 80-talets backlash. Det är en sorglig historia. Omsvängningen visar att könskriget inte är ett avslutat kapitel, det har bara vilat sig lite och tagit ny sats. ”I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön”, konkluderar författaren.

Omsvängningen visar att könskriget inte är ett avslutat kapitel, det har bara vilat sig lite och tagit ny sats

Klimatet har hårdnat. Litteraturen på randen till 80-talet blir därför en ganska dyster läsning läst ur kvinnoperspektiv, här exemplifierat av en kritisk analys av Stig Larssons i tiden kultförklarade debut Autisterna (1979) som dryper av kvinnoförakt. Under åttiotalet får flera betydande kvinnliga poeter sitt genombrott (Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Kristina Lugn, Birgitta Lillpers och hos oss Tua Forsström) men de tvingades enligt Witt-Brattström uppfinna nya könsstrategier för att bryta igenom. Från sjuttiotalets vardag rör sig jagen inåt, plågade kvinnliga subjekt talar ”exilens språk” (Kristina Lugn, Ann-Marie Berglund), att bli kvinna är rentav dödsbringande farligt (Mare Kandre, Bübins unge, 1987), skam, utsatthet, utanförskap, masochism, fula flickor, självmord, arkaiskt mordiska mor-dotterdramer fyller den svenska litteraturen. ”Av litteraturen att döma verkar det inget kul att vara kvinna i det svenska åttiotalet”, konstataterar Ebba Witt-Brattström lakoniskt.

Nyligen blev Ebba Witt-Brattström som gammal feministaktivist intervjuad i Belinda Olssons TV-serie ”Fittstim – min kamp” där redaktören frågar sig vart den svenska feminismen tog vägen. Hennes svar var inte optimistiskt, dagens feminism är splittrad, det är ”Romarriket, söndra och härska och vem har glädje av det”. Ja, 70-talet är historia. Men hennes rika bok Stå i bredd blir en viktig påminnelse om en tid då könsfrågor och jämställdhet lyftes fram i litteraturen och samhället på ett sätt som vi kan sakna idag. Röster vi behöver. Kanske finns de gömda i dina bokhyllor, i bibliotekens bokmagasin och antikvariat. Ta fram dem, låt dig provoceras och inspireras! Med Ebba Witt-Brattström som vägledare till en tid då allt var möjligt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto