Intimsfärens fasor

  • 20.4.2012
  • Linda Boström Knausgård:
  • Grand Mal
  • 105 s., Modernista
  • 2011

Det är med den lite absurda känslan att snart få höra en romanfigur tala jag påbörjar läsningen av Linda Boström Knausgårds Grand Mal. Jag vet ju en del, inbillar jag mig. Jag har ju varit där som en fluga i taket från första början. Återstår att kolla om hon motsvarar mina förväntningar. Om det är ”Linda” eller nån annan som kommer att möta mig.

Så här ser den ut, utgångspunkten, trots att jag försöker intala mig att jag nu ska läsa novellerna i Grand Mal opåverkad av att den som skriver är ”Linda” i Karl Ove Knausgårds Min kamp. Min fina föresats räcker just så långt som till den första novellen, där ett berättarjag med övertygande klar och betvingande stämma ber någon (Gud?) att skydda henne och hennes familj. För där sitter de alla: hon själv, mannen, de två döttrarna och sonen runt frukostbordet, och namnen är utbytta, men inget kan ändå mera få mig att tro att det handlar om någonting annat än just DEN familjen. Hur ska man nu förhålla sig till resten av novellerna? Som ”Lindas” fiktion och inre sanning? Eller ska man bara med en axelryckning konstatera att det nu ”råkade sig” så att familjen i den första novellen hade vissa likheter med den i makens böcker?

Trots en stark känsla av att Knausgård medvetet skapar kopplingar till Min kamp besluter jag mig för att inte framledes ta fasta på likheterna. Parallellerna är uppenbara – och stoffet emellanåt rentav saftigt – men mitt feministiska överjag förbjuder mig att recensera en kvinnlig författare i relation till hennes ”store make”. Eller borde man göra ett undantag för texter med drag av autofiktion? Om man uppfattar att en författare medvetet lägger ut krokar, kan det väl inte vara en så stor synd att nappa på dem?

Glasklar prosa

Utgångspunkten är alltså minst sagt provocerande, men novellerna visar sig vara så pass bra att jag nästan (men bara nästan) kan sluta spekulera. I en efter en framkallas minnen och episoder på en tydlig och glasklar prosa. Motiven är enkla, snudd på triviala; det kan handla om att gripas av begär efter en tavla i ett skyltfönster, om att gå till prästen för att tala om doparrangemang, eller att sitta i väntrummet till den privata mödrarådgivningen. Det är något oskyldigt och liksom lite klumpigt över det hela, som gör att jag kommer att tänka på äldre texters kvinnovärldar. Uppväxt, sexualitet och tvåsamhet är framträdande motiv i novellerna. Liksom rädslan – för att dö men också för att leva, som återkommer gång på gång:

Jag har det svårt med min tro. Jag är rädd hela tiden. Jag är rädd just nu. Kan du känna det? Jag ska fatta mig kort. Jag vill att du lovar mig att alla ska leva. Barnen. Min man. Jag vill att de ska leva. Ingenting får hända dem.

Det är något oskyldigt och lite klumpigt som kommer en att tänka på äldre texters kvinnovärldar

Citatet är ur den första, mycket starka novellen ”Onskan”, men rädslan som ledmotiv går igenom hela boken. Det hemska lurar i det plötsliga och obegripliga, i ett babylarm som går på av sig självt, ett i skratt som slutar i ett krampanfall. Fasan är hela tiden närvarande, och berättarjaget besvärjer den med sin röst.

Berättarjagets passiva hållning

Jag funderar på det där med rädslan, på varför dessa noveller som på ytplanet är så vardagliga, känns hotfulla och lite obehagliga under ytan? Har det att göra med den starka jagcentereringen, eller med berättarjagets opolitiska och därför på något vis också passiva hållning? Ingenting dryftas diskursivt, bilder bara passerar revy. Vardagen ter sig som en räcka skrämmande och lösryckta händelser som berättarjaget storögt betraktar.

Mest påfallande blir bristen på kontakt med yttervärlden i den novell som heter ”Politiken”. I stället för att handla om politiken eller innehållet i densamma kommer novellen att kretsa kring ett ungt par, kring ”mig” och ”oss” och om vad som händer ”oss” om jag blir politiker. Det är som om det låg en glaskupa över paret i texten, som om också politiken var bara en förlängning av dem själva.

Vardagen ter sig en räcka skrämmande och lösryckta händelser som berättarjaget storögt betraktar

Samma kan sagas om novellen ”Buenos Aires”, där Buenos Aires bara skymtar förbi som en kuliss och det verkligt viktiga är parförhållandet: ”Jag fantiserar så klart. Om kärleken. Om att vi ska komma varandra nära i allt det nya”.

En sensuell författare

Å andra sidan är Boström en utpräglat sensuell författare, som egentligen är på sitt bästa när hon låter sin text ha erotiska motiv eller undertoner. Den erotiska novellen ”Osett landskap” är en fullträff! Samma metafor går också igen i den mytiska och laddade ”Vitbjörn Kung Valemon”, där berättarjagets första möte med den älskade björnmannen sker vid en damm i skogen:

Hans blick rörde vid mitt innersta, vandrade genom min kropp som genom ett osett landskap där han stannade upp och noga betraktade vad som fanns att se. När han slog ner blicken och drack ur vattnet med grodynglen var det som om det var mitt blod han drack och som om det var mitt kött han träffade med sin tunga.

Författaren är på sitt bästa när hon låter sin text ha erotiska motiv eller undertoner

I den har texten är tonfallet sagans, en genre som med sin laddning och sitt starka bildsprak verkar passa det Boströmska temperamentet. Hon blommar upp i de texter hon får berätta och spela med olika tonfall, medan de vardagligare texterna kan kännas lite intetsägande och framfor allt klaustrofobiska.

Tematisk enhet

Den klaustrofobiska fokuseringen på intimsfären och det nyckfulla i hur händelserna presenteras ger emellertid boken en tematisk enhetlighet som passar bra ihop med titeln Grand Mal (som betyder epileptiskt anfall, men som också på ett vagare vis pekar mot ångest och isolering). Det här är ångestfyllda noveller, på ett språk som kan vara så vackert att man ryser.

Speciellt tycker jag om tilltalet som är anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Det finns en styrka i själva rösten som gör att jag förlåter en viss fattigdom på innehållsplanet, att vissa noveller slutar med en konstig twist, eller att det ibland slirar lite ut mot melodram. Allra bäst är det betvingande tonfallet i de första och sista novellerna, där berättarjaget riktar sig till ett du. Den stämman har en auktoritet som gör att jag med glädje skulle ha följt den vartsomhelst, också på längre färder.

Jenny Kajanus
talvituuli(at)hotmail.com
Hae teosta AdLibriksen verkkokaupasta →
Tutustuthan kommentointiohjeisiin ennen kommentoimista.

Ei kommentteja



Ei kommentteja.

Jätä kommentti